Ett rykte har fått stor uppmärksamhet nu i veckan – Jack Werner skriver om vuxna som skrämmer upp varandra med en framfantiserad bild av hur barn förhåller sig till rykten i sociala medier.

Oj, varför är du så irriterad, Jack?

Jo, just nu är det många som varnar för vad de kallar för “tafsardagen” den 15 april. De påstår att det är en viral utmaning i kedjebrevsform riktad till unga killar, där de uppmanas att tafsa på tjejer, filma det och publicera filmen på Tiktok.

Jag har läst igenom det som skrivits på Facebook om denna “tafsardag”. Jag har tittat på intervjuerna och läst nyhetsartiklarna om den. Det som slår mig är att det inte någonstans, inte hos någon enda av de varnande rösterna, finns ett exempel på hur den uppmaning de varnar för faktiskt sett ut.

De är alla sekundärkällor. Det vi brukade kalla primärkällor, och som vi förut tyckte var rätt viktiga, lyser här med sin frånvaro. Varningarna för uppmaningen att tafsa publiceras överallt, samtidigt som ingen ens verkar bry sig om själva uppmaningen ens någonsin existerat.

En rektor i Flen säger rakt ut till SVT att hon “inte sett det själv”. Men sedan spekulerar hon i att det kedjebrev hon själv alltså inte sett sprids till och med bland barnen i förskolan. Och det blir den uppgiften Expressen snappar upp och sprider vidare. Ingenting nämns om hur trovärdig en uppgiftslämnare som inte ens sett det hon pratar om egentligen är.

Men är det så fel att markera mot tafsande?

Nej, det är det inte. Jag hoppas att alla föräldrar och lärare gör sitt bästa för att bygga respekt- och omsorgsfulla människor av våra barn. Men jag hoppas att de gör det långsiktigt, varje dag, och inte med en punktmarkering som dumförklarar både barnet och sig själv. För den utbredda oron just nu verkar utgå från att barn är tanklösa slavar under trender.

Kan du tänka dig hur förnedrande det skulle vara att bli tilltalad med den premissen? Att din partner skulle komma hem och säga: “Älskling, jag har hört att det cirkulerar en challenge på LinkedIn att visa röven på stan. Jag vill ta ett allvarligt snack med dig så att man inte får göra så.”

För barn gör fel, även om de vet att det är fel. Visst hade uppfostrandet underlättats om våra barn i god tid upprättade brett marknadsförda flaggdagar för när de när de skulle bete sig vidrigt mot varandra. Men så är det inte. Samtal om ens egen och andras kroppsliga integritet måste alltid föras inom familjen.

Och just därför är det så kontraproduktivt att underminera sin egen trovärdighet som vuxen genom att utgå från att något fått stor spridning bland barn, när det kanske bara är bland vuxna spridningen skett. Ingen verkar som sagt veta hur den här utmaningen ens spritts. Är det då en bra idé att slå sig ner med sina barn och strängeligen förbjuda dem att genomföra någon puckoartad utmaning de kanske inte ens hört talas om?

Så varför sprids de här varningarna då, tror du?

Det är för mig ganska svårt att svara på det utan att känna mig som en repig skiva. Clownhysterin 2016, Momo Challenge 2018, Teresa Fidalgo för bara några månader sedan, alla har följt exakt samma dramaturgi. Varje gång har jag påpekat att det handlat om vuxna som skrämmer upp varandra med en framfantiserad bild av lättlurade barn som aldrig förmår stoppa sina lägsta impulser.

Det är egentligen lika tragiskt som förutsägbart. Såväl polisen, skolan som föräldrar i allmänhet känner att de saknar inblick i vad dagens ungdomar gör på internet. Får de inblick i en sekund är nätkulturen de får se svår att begripa: omöjligt abstrakta skämt dolda av lager på lager av referenser och ständigt nya kändisar i en takt som är omöjlig att hänga med i. Känslan är dock hela tiden att det nog ändå pågår en massa skit på det där jävla Tiktok och allt vad det heter.

När denna misstanke då besannas, då någon ser ett filmklipp, hör om något korkat internetskämt från 2017 eller bara hör ett rykte om att alla killar ska tafsa på alla tjejer ett visst datum, då erbjuder det en oemotståndlig chans att ta sitt ansvar och försöka stoppa det. Alla från poliser till politiker får visa handlingskraft och säga något man vet att alla kommer hålla med om: det är fel att tafsa och vi måste stoppa det! Den sköna känslan av att faktiskt ha kunnat agera mot all den där skiten man är övertygad om sprids fyller oss.

Så vad kan man tänka på inför nästa gång något sådant här sprids?

• Kräv primärkällor. Om någon påstår att det cirkulerar en uppmaning, acceptera inte det utan exempel.
• Kräv kvantifiering. Om någon påstår att något fått stor spridning, acceptera inte det utan att åtminstone få se några siffror.
• Tänk på att vuxna generellt är usla informationskällor till information om vad barn gör på internet.
• Försök att varken under- eller överskatta ditt barn. Det är fullt förmöget att skita i korkade uppmaningar på sociala medier. Samtidigt är det lika kapabelt att vara en dålig människa, vilket är din uppgift att se och begränsa. I vardagen. Inte när att någon säger att något sprids på internet.