En sorglig historia om en järnvägsstation utan järnväg får Jack Werner att ge sig ut på jakt efter sanningen. Men han hittar något ännu bättre.

När det gäller svenska kommuner finns det medieuppmärksamhet, medieskugga, och så finns det att bli intervjuad av riksradion om att inte få vara resmål i På spåret.

Det sistnämnda drabbade i fredags morse Arjeplog.

En ny kartläggning av Newsworthy visar att 140 av Sveriges kommuner aldrig nämnts i På spåret. Fullt så osynliggjort är inte Arjeplog, som var resmål i mars 1990, men ändå tillräckligt illa för att kommunens utbildnings- och kulturchef Fredrik Westerlund skulle få vara med i fredagens P1 Morgon och beklaga tillståndet. 

Framför allt tråkigt för tittarna, sade Westerlund, som nog skulle uppskatta ledtrådarna, förslagsvis om silvergruvan i Nasafjäll eller kommunens främste man under stora delar av 1900-talet, lappmarksdoktorn Einar Wallquist.

Westerlund avbröts då abrupt av ett signalhorn. “Ja titta”, sade programledaren Mikael Kulle stilla, som om en solförmörkelse just inträffat. “Nu drog jag där. 10 poäng. Arjeplog.”

Stämningen var som framgår uppsluppen. Men det var något helt annat i inslaget som fick mig att lystra. 

När Westerlund ombades analysera varför Norrlands inland så sällan får besök av På spåret berättade han en liten historia. Det finns ingen järnväg till Arjeplog, sade han, och fortsatte med jämnmod:

“En gång i tiden trodde vi att vi skulle få det, och byggde till och med ett stationshus och satte upp en skylt, men sedan valde man av någon outgrundlig anledning att dra den genom den lite mindre intressanta kommunen Arvidsjaur. Då blev vi stående där med en järnvägsstation utan spår.”

Vilken historia, tänkte jag. Vilken bild av energiskt framtidshopp, och när den framtiden grusades, av grym besvikelse. Jag ville omedelbart se en bild av tågstationen och började googla.

Och fick märkligt få träffar.

Inte på berättelsen, vill säga. Den verkar välspridd, åtminstone för att handla om en tågstation i inre Norrbotten. I Facebookgrupper för trafiknostalgiker återkommer den med jämna mellanrum, i populära Historiepodden nämns den kort i ett avsnitt från 2017 och i ett blogginlägg från 2013 återberättas den av en lokförare som själv hört den under en resa med Gällivaretåget. 

Då understryks snopenheten än tydligare: 

“Politikerna i Arjeplog ville förstås att banan skulle passera just deras samhälle, så för att vara på den säkra sidan och blåsa Arvidsjaur på järnvägen, så byggdes ett stationshus i Arjeplog. Kuppen misslyckades dock. (…) Arjeplog fick ett stationshus – men ingen järnväg”, skriver lokföraren, och ekar Westerlunds slutkläm. 

Men jag hittade ingen fastare mark än den här sortens digitaliserade muntliga berättande.

Bara ett fåtal bilder av denna järnvägsstation, som jag i forum läste hade rivits på 1980-talet, verkade finnas på nätet. De föreställde ett litet hus, som knappast gick ihop med den byggnad som i Östersunds-Posten 2003 beskrivits som “pampigt”. 

Så jag mejlar Bengt Sandhammar, författare till boken Inlandsbanan, vars kunskaper är lika omfattande som järnvägen är lång. Han svarar att det var mycket diskussioner om hur järnvägen skulle dras norr om Sorsele, och att Arjeplog mycket riktigt var på tapeten.

“I så fall skulle tvärbanan Jörn-Arvidsjaur ansluta i närheten av Arjeplog och bli längre än vad den senare blev.” 

Till slut föll ändå valet på Arvidsjaur, fortsätter Sandhammar.

“Jörnbanan var då redan byggd och själva Inlandsbaneanslutningen i Arvidsjaur blev lite märklig eftersom man fick byta riktning på tågen för att komma vidare norrut.”

Sandhammar fortsätter: “Arjeplog fick ingen järnväg utan fick nöja sig med busslinje från Arvidsjaur.”

Och, alltså, en tågstation. Sandhammar för nämligen på tal en av ledtrådarna som Arjeplogs utbildnings- och kulturchef föreslog till På spåret, Einar Wallquist. 

“Efter vad jag har hört så lyckades ‘Lappmarksdoktorn’ Einar Wallqvist övertyga SJ att Arjeplog ändå skulle få en järnvägsstation”, skriver han.

Wallquist (1896-1985) blev som 26-åring provinsialläkare i Arjeplog, och han blev kvar i staden till sin död. Inte bara skrev han ett tjugotal böcker, han blev också en allmän maktfaktor i Arjeplog och tycks ha haft göra med det mesta i samhällets 1900-talshistoria. Inte konstigt om det gällde även tågstationen.

83-åriga Karin Flinkfelt jobbade på 1970-talet med Wallquist. Jag ringer henne, och hon utbrister att det där kan hon berätta allt om.

Enligt henne hade Wallquist varit med och bestämt att inlandsbanan skulle gå via Arjeplog, men sedan rest utomlands. I hans frånvaro – bakom hans rygg – ändrades beslutet. När han kom hem blev han asförbannad och krävde ett möte med alla inblandade.

– Och där sade Wallquist att om vi inte får inlandsbanan ska vi åtminstone ha en järnvägsstation, där vi kan köpa våra tågbiljetter och pollettera våra väskor på samma sätt. Och det fick han, säger Flinkfelt.

Historieälskaren i mig blev än mer förtjust. Om den första berättelsen jag hört illustrerade en resignerad dysterhet tyckte jag den här tvärtom handlade om upprättelse och stolthet. Arjeplog skulle ha en tågstation, oavsett var järnvägen råkade gå.

Men eftersom allt det här började med att jag ifrågasatte den ena vore det ett misstag att blint tro den andra. Det innebar att jag äntligen hade en förevändning att kontakta föreningen Inlandsbanans vänner. 

Lars Holmqvist, styrelsemedlem, konsulterade i sin tur sin litteratur och fann där inget stöd för Flinkfelts berättelse om Wallquist.

“Däremot läser jag att innevånarna i Arjeplog blev besvikna när det bestämdes att banan inte skulle komma till Arjeplog. Som plåster på såren byggdes ett stationshus och startade transporter för gods och passagerare med stöd av statliga medel mellan Arvidsjaur och Arjeplog”, skriver Holmqvist.

Kronologin är alltså att beslutet om inlandsbanan fattades först, och sedan byggdes järnvägsstationen. Mycket mer än så är faktiskt svårt att ta reda på om denna mytomspunna byggnad. 

Inte ens ett besök på Kungliga biblioteket och dess samlingar av digitaliserade dagstidningar gav större klarhet, kan jag från dess kafeteria bittert meddela.

Det verkar bland trafiknostalgikerna på nätet råda konsensus om att den byggdes 1930, och revs i mitten av 1980-talet (kort efter, för övrigt, att Einar Wallquist dog). Jag skickade Karin Flinkfelt en av bilderna av det lilla och inte särskilt pampiga stationshuset jag hittat på nätet, och hon bekräftade att det icke desto mindre var rätt hus. Dess skylt finns idag på Silvermuseet i Arjeplog. Och det är det.

Men så mycket vet vi att det finns två berättelser om stationshusets tillkomst, och att de är mycket olika.

Den ena ger uttryck för Arjeplogs stolta självbevarelsedrift. Den lever, som det verkar, kvar bland traktens äldre.

Den andra skildrar istället i samma stad en stämning av dyster uppgivenhet. Och nog är det lite intressant att det är den som kommunens nuvarande anställda hört och återberättar.

Tillägg:

I samband med publicering av denna artikel fick jag ett mejl från Silvermuseet i Arjeplog, där museichef Malin Brännström hade nåtts av mina förfrågningar. Hon meddelar att stationshuset uppfördes 1934, att den hade ritats av Wallquist och att den låg vid gamla torget, vid Hornavans strand.

“Byggnaden användes som busstation under många år och revs i under 1980-talet för att ge plats till posten, hyreslägenheter och systembolag”, skriver Brännström.

Har du hört vad du tror är en vandringssägen? Tipsa Jack Werner på vandringssagen@kwasbeb.se

Har du tips på saker som du vill att vi ska skriva om så hör av dig!