Hur mycket brydde sig unga egentligen om al-Qaida-ledarens ord? Jack Werner reder ut turerna runt Usama bin Ladin och #lettertoamerica.

“bin Ladins retorik trendar på Tiktok bland unga i USA”. Så lyder en rubrik i Svenska Dagbladets papperstidning (19/11). Det rör sig, enligt SvD, om virala klipp där ungdomar kommenterar ett öppet brev som den islamistiska terroristen Usama bin Ladin skrev hösten 2002, där han rättfärdigade sitt attentat året innan som en del av ett muslimskt försvarskrig mot väst. 

Detta skulle alltså nu nyblivet propalestinska ungdomar i USA har läst och sympatiserat med. Eller som SvD skrev: “bin Ladins anti-amerikanska och anti-judiska budskap gick hem på bred front”.

Samma år som bin Ladin skrev sitt öppna brev kom, apropå ingenting, en bok ut i USA.

Epidemic: How Teen Sex Is Killing Our Kids hette den, och var skriven av en kristen barnläkare. Titeln säger det mesta. Boken var en lång lista av de förfärliga följderna av fritt sex. 

I boken berättar barnläkaren om något hon fått höra av en 14-årig patient, Allyson kallad. Hon skulle ha blivit bjuden på något som hette ett “rainbow party”, en regnbågsfest. Allyson visste inte vad det var men när hon kom visade det sig att alla flickorna på festen förväntades sätta på sig läppstift i olika kulörer, och sedan suga av pojkarna. 

Raden av märken som läppstiften lämnade hade inspirerat till evenemangets namn.

Ett bekymrat program av Oprah Winfrey följde, där hon uppmärksammade regnbågsfesterna som exempel på ökad promiskuitet bland amerikanska ungdomar. Kvinnorna i publiken flämtade ljudligt. 

Inte förrän efter en tid av nationell, amerikansk moralisk indignation började frågan ställas om dessa regnbågsfester någonsin ägt rum i någon större utsträckning. Svaret var nej, och eftertankens kranka blekhet lade sig. 

I praktiken hade det varit en upprörd vuxenvärld som prackat på sina oförstående ungdomar en grotesk porrvision.

För att återvända till den aktuella händelsen har SvD nu själva nått en liknande slutsats om Tiktoktrenden att hylla bin Ladin, i form av en kulturtext av Essy Klingberg. Mer om det snart. Hit har emellertid inte andra som i Sverige också kommenterat på trenden kommit, som Jesper Ahlin Marceta i GP och Ivar Arpi på den egna bloggen “En rak höger”. 

Arpi skriver att han inte blev särskilt förvånad över nyheten, eftersom vi i väst “infört ämnen på våra universitet som hyllar andra kulturer, samtidigt som vi försöker dekonstruera och destruera vår egen”. 

Hans utgångspunkt är Tiktoktrenden, fast han garderar sig med att “det är svårt att veta hur många som faktiskt gillar Usama bin Ladins brev”. “Att det ens blir en trend är bara en liten del av skörden från den postkoloniala vänsterns draksådd”, fastslår han emellertid sedan och saken är klar: händelsen är en legitim och autentisk bas för hans resonemang.

Men så enkelt är det inte. 

I stort sett samma dag som nyheten om bin Ladins brev på Tiktok kom började många amerikanska journalister titta närmare på om den verkligen kunde stämma. Istället för att lita på andras beskrivningar av Tiktok vände de sig dit själva och gick igenom källmaterialet. 

I sitt nyhetsbrev Garbage Day konstaterar Ryan Broderick att de första att sprida bin Ladins brev på Tiktok var relativt obetydliga hälso- och livsstilsinfluencers i varierande grad av mental stabilitet. Någonstans mellan 300 och 500 användare publicerade klipp, varav ett, som mest, hade fått runt två miljoner visningar. 

Netto talar Tiktok nu själva om att hashtaggen #lettertoamerica hann få 14 miljoner visningar, innan de satte stopp för den. 

För det gjorde de med besked.

Hashtaggen och klippen fick spridas tills journalisten Yashar Ali gjorde en tråd på Twitter, där han påstod att klippen var åtminstone tusentals till antalet och att en bred demografi tagit sådant intryck av bin Ladins text att deras geopolitiska analys förändrats i grunden. 

Alis tråd fick snabbt tiotals miljoner visningar, långt mer än något av klippen på Tiktok hade haft, och ledde till medieuppmärksamhet av ett slag ingen sociala medier-jätte gillar.

Det var då den kinesiska videoappen reagerade med kraft, började radera klipp och stänga av användare, och därtill skicka ut talespersoner i media.

Till Washington Post påpekade en av dem att #lettertoamerica förekommit i 274 klipp med sammanlagt 1,8 miljoner visningar, innan medieuppmärksamheten fick hashtaggen och visningarna att explodera. 

Det var inte mycket i jämförelse med andra hashtaggar som till exempel #travel med 137 miljoner visningar, #skincare med 252 miljoner och #anime med 611 miljoner. Allt detta enligt Tiktoks talesperson.

Backlashen var ett faktum. #Lettertoamerica beskrev som en regnbågsfest, ett tacksamt exempel för samtida moralpaniker. Men bakom historien låg inget annat än okunskap och bekräftelseförväntan. Ungefär här landar även Essy Klingberg i SvD.

Det intressanta är att den amerikanska tjattrande klassen redan hunnit vidare till backlashen på backlashen. 

“Yes, Osama bin Laden Went Viral on TikTok”, skriver Ben Dreyfuss på sin blogg. Han pekar på att genomslaget för en enskild politisk idé, som den att Usama bin Ladin hade rätt, inte ska jämföras med breda hobbies som hudvård och anime, utan med andra politiska idéer. 

Som de i annonserna som, enligt ett hos många vedertaget historieberättande, förändrade det amerikanska valresultatet till Donald Trumps favör 2016. De sågs av tio miljoner personer, skriver han. Om man menar att detta förändrade valutgången kan man inte samtidigt tycka att 14 miljoner visningar av al-Qaida-propaganda är meningslösa.

Därtill hånar han de som plötsligt litar godtroget på Tiktoks egna siffror. Tydligen “älskar nu vissa techjournalister sociala medier-jättarna och värderar högt deras insiktsfulla pressreleaser och selektiva datasläpp”, skriver Dreyfuss.

Själv litar jag inte på Tiktok, men inte heller på farbröder som är arga på Tiktok. 

De vet sällan, till exempel, att Tiktok har en extremt generös – eller uppblåst – tolkning av vad som ska räknas som en visning. Enligt branschen räcker det med att man scrollar förbi ett spelande klipp i flödet. Inte ens en sekund behöver någon egentligen titta på det. 

Det ska jämföras med Youtube, där man måste titta i 30 sekunder för att det ska räknas som en visning.

De vet inte heller att Tiktok för varje enskild användare är ett specialbyggt spegelrum, och att man inte blir viral där på samma sätt som vi gamlingar är vana vid. Man kan vara gigantisk i ett flöde, och obefintlig i nästa. 

Till detta ska läggas det hela egna kretslopp av Tiktokklipp vars enda syfte är att provocera och reta upp, till vilket pris som helst, inklusive det egna personliga varumärket. Vidrig matlagning, vidrigt beteende, vidriga politiska åsikter. 

Allt för klicken.

Störst avtryck gjorde bin Ladin-klippen på The Guardian, där en 20 år gammal publicering av hans öppna brev fanns. Artikeln hamnade plötsligt på listan över The Guardians mest lästa, vilket fick tidningen att – i ett ovanligt infall – radera publiceringen. 

Att hamna på topplistan innebär visserligen mycket läsning, men läsning är inte detsamma som medhåll. Det är lätt att föreställa sig att en mängd ungdomar som för första gången får reda på att Usama bin Ladin skrivit ett öppet brev till USA gärna tar del av det. 

Att tolka denna läsning som sympati är dock bara att demonstrera att man tror ungdomar är så lätt förledda att de alltid ändrar sig efter den senaste åsikten de tagit del av. Då är snarare The Guardians till synes impulsiva bortstädning av artikeln mer lockande. 

Räkna aldrig ut Streisandeffekten och den förrädiska doften av förbjuden frukt.

All denna okunskap åsido: det mest frustrerande är det godtycke med vilket dessa kontroverser väljs ut av opinionsbildare som en ursäkt för att få rida ännu ett varv på sin gamla käpphäst. 

Det är bokstavligt talat möjligt att här och nu hitta underlag för att kunna peka ut precis vad som helst som en trend. Så länge man nöjer sig med siffror som ser stora ut – “miljoner!” – ställer man inga frågor om hur de de faktiskt är uppbyggda, utan knyter dem raskt till sin egen predikan om källan till världens jävlighet och kliver upp framför församlingen igen.

Visst, “det är svårt att veta hur många som faktiskt gillar Usama bin Ladins brev” är ett sätt att brasklappa.

Men egentligen, varför försöka omformulera en klassiker: “Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå”.

LÄS MER:
► Ryktet om “tafsardagen” dumförklarar både dig och ditt barn

Har du tips om saker du vill att vi ska granska så hör av dig!