Tyska influenser och trötta butikschefer – Jack Werner granskar vandringssägner i coronapandemin.

“Jag fick höra att någon har varit till Prisma i Jakobstad och sett någon som den med hundra procents säkerhet vet har covid-19. Personen gick till informationsdisken och de hade ropat ut i högtalarna att de som har covid-19 ska ta sig direkt till informationen för det blir polissak. Sju personer lär ha trätt fram.“

Så lyder en berättelse som i snart ett år cirkulerat om köpcentrumet Prisma i finska Jakobstad. Butikschefen Harri Riikola är dödstrött på den.

– Den här historien är fullständigt nonsens. Det som sägs har inte inträffat. Och vi skulle aldrig göra personliga utrop av det här slaget via högtalarna i vår butik, säger han till Österbottens tidning.

Men Harri har otur. Oavsett om det här är något som aldrig skulle kunna hända på Prisma i Jakobstad så har köpcentrumet gått ett klassiskt öde till mötes: det har blivit scen för en vandringssägen.

Infodemins bortglömda spelare

Näst själva smittan har det som kanske oroat flest under pandemin varit den så kallade infodemin. Det har talats om propaganda, desinformation och kvacksalveri, och nog har det funnits god anledning.

Men det som glöms bort i diskussionen om det mänskliga historieberättandet när fokus läggs på det avsiktligt destruktiva är dess funktion som sammanlänkande kitt. Berättelser vi samlas omkring är sådana som vi upplever skildrar verkligheten. Det gör dem värdefulla. Genom dem kan vi skymta en större sanning.

För Prisma i Jakobstad är inte det enda köpcentrum som blivit associerat med den. I veckan cirkulerade en i stort sett identisk version av berättelsen som utspelade sig på ett Ica Maxi i Sverige. Berättaren, en kvinna på Twitter, sade att en kollegas dotter hade varit med om händelsen, men verkade osäker. Sedan överöstes hon av @SSIH_2022-taggningar, alltså förkortning för begreppet “saker som inte hänt”, och tog bort sin tweet.

Jag har också redan hunnit bli intervjuad av en reporter på Borås Tidning, om en version av berättelsen som sprids där.

Uppstod i Tyskland

Tidigast belägg för historien, och störst spridning av den, hittar jag i dock Tyskland. Den har cirkulerat i Bremen, Osnabrück och Neckarsulm. I en mycket spridd version ser en kund sin sjuka granne i affären, anmäler det, och det slutar med att fyra kunder försvinner med svansen mellan benen.

Kundin: “Mein Nachbar ist in ihrem Supermarkt. Ich weiß, dass er Corona hat.”

Marktleiter übers Mikrofon: “Achtung! Uns ist bekannt, dass sich ein Coronafall im Markt befindet. Wenn sie nicht sofort den Laden verlassen, rufen wir die Polizei.”

4 Personen verlassen das Gebäude

— Melli (@wanikenobi) November 30, 2021

Översatt:

En kund: “Min granne är på er stormarknad. Jag vet att han har corona.”

Butikschef i högtalarsystemet: “Varning! Vi vet att det finns ett coronafall i butiken. Om du inte lämnar butiken direkt så ringer vi polisen.”

Fyra personer lämnar byggnaden.

Den schweiziska sajten Watson har spårat historien till ett ännu äldre Facebookinlägg, publicerat våren 2021. Det verkar vara någon gång då historien föds. Sitt stora genombrott får den åtminstone då, i slutet av april, när ett avsnitt publiceras av den tyske komikern Sebastian Puffaffs teveprogram “Noch Nicht Schicht”, där han berättar den. (Från 05.09 nedan, för den som kan tyska.)

Såvitt jag kan se verkar detta alltså röra sig om en till ursprunget tysk berättelse, som via Finland hittat till Sverige. Jag har inte själv kunnat hitta belägg för någon liknande vandringssägen pre-corona, även om jag tycker snittet borde kunde ha använts även för berättelser om snattare som bevittnas och sedan tvingas anmäla sig i kassan. Än så länge får man alltså utropa den som född av pandemin.

En produkt av skam och igenkänning

Att den dröjt med att komma hit kanske inte är någon slump. Själva premissen, att det är så skambelagt att som covidsmittad röra sig ute i samhället, är naturligtvis lättare att acceptera i länder som Tyskland och Finland, där man kan dömas till böter eller till och med fängelse ifall man bryter mot karantänen.

Samtidigt har frustrationen över att leva begränsat vuxit allt mer, även här i Sverige, kanske särskilt nu under de senaste omgångarnas nedstängningar. Vi bär på paradoxala känslor: irritation på de som beter sig oansvarigt, och samtidigt trötthet över att själva behöva begränsa oss.

Resultatet är att vi kan känna igen oss både i den rättrådige huvudpersonen i berättelsen, som indignerat skvallrar på sin granne, och som någon av de fyra personerna i slutet, som erkänner sig som karantänsbrytare.

Det är också intressant att jämföra den här historien med en annan vandringssägen, som även den verkar ha uppstått i och med pandemin. Den handlade om en ung man som tränger sig i kön till en mataffär och får på nöten av de äldre köande. Jag gjorde ett Youtubeklipp om den när den dök upp, våren 2020, när det hela precis hade börjat.

Här handlar det om motsättningar som uppstod mellan grupper som tyckt sig göra uppoffringar för samhällets skull, och inte på samma sätt om att peka ut och erkänna sig skyldig. Det är två olika sorters historier – en anpassad för pandemins början, och en för dess slut.

Har du hört en historia som du tror är en vandringssägen? Du får hemskt gärna tipsa mig om den, antingen i kommentarsfältet eller på mejl: jack [at] kwasbeb.se.

Läs gärna vår guide om kedjebrev särskilt riktade till barn:

► Kedjebreven om Teresa Fidalgo är tillbaka – så kan du hantera kedjebrev som förälder

Och vår granskning av rykten på Tiktok:

► Så ser ryktesspridningen om hotet från Ryssland ut på Tiktok

Har du sett någon som sprider konstiga påståenden i sociala medier? Ta en skärmdump och skicka den ihop med länken till oss på Källkritikbyrån så kan vi undersöka påståendet.