Hungriga invandrare som stjäl djur och slaktar dem? Jack Werner hör en klassisk vandringsägen i SVT, men ger sig ut på jakt. Spåren av en verklig händelse visar sig vara tunna.

Apladalen är en oas av hembygdsromantik. I denna naturpark, belägen i ett grönområde mitt i Värnamo, finns stugor från 1800-talet, månghundraåriga ekar och inhägnade får och getter. 

– Det gamla Sverige, som SD-politikern Johan Nissinen med ett leende säger till sin gäst Erik Galli. 

Det utspelar sig i andra avsnittet av Gallis SVT-dokumentärserie “SD-bögar”. Nissinen, EU-parlamentariker, pratar med Galli om hur han tycker invandringen påverkat hemstaden Värnamo negativt. 

Och mitt under besöket kommer han på ett exempel. För en gång försvann nämligen får i Apladalen. 

– De blev stulna. De blev uppätna, säger Nissinen.

Vem skulle göra något sådant, frågar Galli.

– Ja, det är också kopplat till invandringen. De äter ju mer lamm än vi gör, småskrattar Nissinen uppgivet.

– Men kan det inte ha varit en svensk katolik, typ?

– Det var det inte, svarar Nissinen stilla.

De fördjupar sig inte mer i berättelsen om de olyckliga idisslarna utan går vidare i solen, och lämnar sina tittare med höjda ögonbryn. Vad var det där egentligen för historia?

Lokaltidningen: “Vi är helt blanka”

Den frågan visar sig väldigt svår att besvara. För det är överraskande få som känner igen den.

Lena Axelsson på Värnamo hembygdsförening, som driver hembygdsparken i Apladalen, har inte hört något liknande. 

Varken Anette Wiik på P4 Jönköping eller Henrik Timner på Värnamo Nyheter känner igen påståendet. Medan jag hänger kvar i luren går Timner, som jobbat på tidningen sedan 1996, till nyhetsdesken och frågar om någon annan hört något liknande. Förgäves.

– Vi är helt blanka, säger Timner.

Värnamo Nyheter finns inte i KB:s dagstidningsarkiv före 2013, och inte i Mediearkivet Retriever före 2012. Stefan Fels, nyhetsredaktör på Värnamo Nyheter, letar å mina vägnar i tidningens eget interna arkiv från och med 2006, men kammar även där noll. 

“Det finns inget skrivet om att några får eller lamm ska ha stulits från Apladalen och sedan ätits upp”, skriver Fels i ett mejl.

Håkan Boberg, mångårig polisområdeschef i Värnamo, är lika tomhänt, men nämner händelsen 2011 då djur i Apladalen, bland annat får och getter, sköts med pilar. 

– Jag tror att vi listade ut vilken den här personen var, och såvitt jag minns var det inte en person av utländsk härkomst, säger Boberg. 

Men den historien har ju en helt annan struktur. 

Det explosiva i Nissinens berättelse var att ett husdjur hade stulits från en offentlig plats för att ätas upp. Det är där det råa ligger, det ociviliserade, det som dessa historier alltid understrukit.

Inte bara i Apladalen

Till exempel historien om den rakade hunden, som spreds på 1980-talet i Danmark. 

Den fanns i många, många versioner, men gick alltid ut på att någons hund plötsligt var borta. Polisen hittade den sedan i en lägenhet i ett invandrartätt bostadsområde, rakad och redo för slakt. 

I de historierna var det invandrare från Asien som fick spela skurkar. I Sverige har det därutöver varit allt från finländare och jugoslaver till kineser och araber som i dessa historier haft höns på balkongerna, slaktade grisar i badkaren, och kött från hund och råtta i sina restaurangkök. 

Man förstår lätt lockelsen i dessa berättelser. Som Bengt af Klintberg skriver i Råttan i pizzan (1986): “många svenskar vill gärna föreställa sej att invandrarna är mera primitiva än vi.”

Det är inte bara i Apladalen i Värnamo får ska ha försvunnit, enligt viskningarna. En efterlysning jag gjorde på Twitter ledde till att folk berättade om liknande rykten om fåren bland annat i Slottsbacken i Uppsala, Karlslundsparken i Landskrona och Årby naturreservat i Eskilstuna. 

Ryktena glider också gärna ihop med snacket kring aktuella nyhetshändelser. 

2016 hittades lamm och getter dödade och plågade i Stora Blecktornsparken på Södermalm i Stockholm, och grundlösa rykten viskade om ett nyöppnat flyktingboende i närheten. I höstas hittades rester av slaktade får i Uppvidinge, och även då antyddes det i kommentarsfält att det bara kunde vara muslimer som gjorde något sådant.

Att händelser inträffar i verkligheten som liknar vandringssägner är inte konstigt, för vandringssägner är trots allt dramatiseringar av våra världsbilder. Bara om historier låter sannolika är vi beredda att tolka dem som sanna, vilket lägger dem nära exempel på autentiska händelser. 

Fåren i pizzeriakällaren

I maj, till exempel, fälldes en “central aktör” i ett kriminellt nätverk i Stockholm för att ha halalslaktat ett får under ruggiga omständigheter. Och mest frapperande vandringssägenslik är kanske händelsen 2009 då tre får och blodspår efter ett fjärde hittades i pizzeria Venezias källare i Tidaholm. 

Pizzeriaägaren hade köpt fåren, och sade att han bara tyckt synd om dem som fått stå utomhus i kylan. Blodet på golvet sade han kom från kökets upptinade frysta fläskkarré. Men det hjälpte inte: pizzerian fick slå igen.

Det är en händelse som är intill förväxling lik de berättelser om pizzerior man kan hitta i af Klintbergs samlingar. Fast som vanligt är verkligheten konstigare. Fåren i källaren på pizzeria Venezia i Tidaholm hade man nämligen köpt av hustrun till stadens polischef.

I vandringssägner tvättas ofta besvärliga detaljer, de som distraherar, komplicerar och går emot åhörarens förväntningar, bort. 

Om en vandringssägen om invandrares primitivitet utvecklats ur händelsen med fåren på pizzeria Venezia har det där med polischefens hustru nog försvunnit ganska snabbt. Om den däremot gått åt det mer konspiratoriska slaget, och illustrerat föreställningen att invandrare orättvist hålls om ryggen av samhället, kan den passa fint in.  

Verkligheten och vårt berättande är kommunicerande kärl, även om de inte alls nödvändigtvis måste hänga ihop i de enskilda exemplen. Fårberättelserna återfinns på hela skalan, från korrekt återgivna verkliga händelser till rykten baserade på något som faktiskt hänt och ända ut till helt substanslösa vandringssägner. 

“Det fanns ett sådant rykte”

Så var hör Nissinens version hemma? Svårt att säga. 

Först när jag når Per-Olof Johansson på Värnamos parkförvaltning tar någonting form. Han svarar mycket kortfattat på mejl att “rykte finns, men inget konkret”. Sedan vill han av någon anledning inte svara mig mer alls.

Och Lars Alkner, på Värnamo Nyheter fram till 2013 och kulturchef i Värnamo kommun sedan 2015, tror sig ha ett vagt minne av samma rykte. Han tror det var innan 2009, då han blev ansvarig utgivare.

– Ja, det försvann en get eller ett får. Jag vet ju att jag har hört det, att det fanns ett sådant rykte. Men vad som hände sedan fick man aldrig reda på, säger han.

Men de är alltså ganska ensamma om att ha hört något liknande. Och några spår som kan leda framåt därifrån finns inte.

Nissinen själv har jag sökt men inte hört av. Kanske får hans historia helt enkelt sorteras in med den långa rad av liknande versioner som spridits, ända tillbaka till långt innan 1960-talets första stora invandringsvågor. Berättelser som då handlade om samer eller glesbygdskufar som fått moderna lägenheter. 

För inget är så konstant som behovet hos den som vill framhäva sig själv som inne i värmen att peka ut vilka som är ute i kylan.

Har du hört vad du tror är en vandringssägen? Tipsa Jack Werner på vandringssagen@kwasbeb.se

Bild: CC0 1.0 Grizzlybear.se på Flickr samt skärmdump ur “SD-bögar” SVT.

Har du tips på saker som du vill att vi ska skriva om så hör av dig!