Myter, förvrängningar och fel – Källkritikbyrån granskar en Youtube-film om rasbiologin i Sverige.

I en nyligen publicerad video på Youtube presenteras rasbiologins historia som något som startade i Sverige. Videon har delats i konspirationsgrupper och fått en begränsad spridning – bara några tusen visningar – men flera av de felaktiga påståendena och missuppfattningarna i den har florerat länge på nätet.

Filmen är ett ihopklipp av historiska bilder, tidningsklipp, svepningar över Wikipedia-sidor och material taget från medier, i flera fall utan att skriva ut källan.

Personerna bakom kontot har publicerat ett tiotal videor, varav minst en blockerats av Youtube, för spridande av konspirationsteorier.

Källkritikbyrån har tittat på videon om rasbiologi tillsammans med kulturjournalisten och författaren Ola Larsmo, som nyss utkommit med boken ”Lektion 11. En bok om rasbiologi”, och Niclas Sennerteg, journalist och författare till ett flertal böcker om 1900-talets historia, däribland boken “Svenska koncentrationsläger i Tredje rikets skugga”. 

Stämmer det att rasbiologin började i Sverige, och att institutet för rasbiologisk forskning i Uppsala var det första i världen i sitt slag?

Ola Larsmo:

– Nej, det stämmer inte. Man kan se hur rasbiologiska idéer börjar växa fram i USA efter inbördeskriget, som ett sätt att hålla svarta borta från medborgerliga rättigheter. Det finns en forskare som är central i det sammanhanget som heter Charles Davenport. Han hade en tysk elev, Alfred Ploetz, som inspirerad av honom åkte hem till Tyskland och grundade det tyska sällskapet för rashygien. Den tyska rasbiologin växer därefter ur den amerikanska, och kom så småningom till Sverige. Att tyska rasbiologer såg med avund på Sverige är en sanning med modifikation: Vi var varken först eller sist att anamma dessa tankar – och vi var heller inte ledande inom detta. Vi var definitivt inte bättre än andra, såtillvida att vi också hade rasbiologisk forskning i Sverige, men att det första institutet låg i Sverige är även det en myt. Det första institutet låg i England, och startade före det i Sverige. Det startade bland annat också ett institut i Leningrad året före det svenska. Tyskarna tyckte att det var jättefint att det fanns ett statligt finansierat institut i Uppsala, men det fanns liknande institutioner i Tyskland också. Det var från Tyskland till Sverige de här idéerna kom, och många av de här främsta rasbiologiska forskarna var i Sverige för att sprida sina idéer, men de svenska rasbiologerna, till exempel Herman Lundborg i Uppsala, bedrev egentligen ingen forskning som tyskarna hade nytta av, han var inte tillräckligt duktig forskare för det. De gillade dock hans pedagogiska idéer, med fotografiska utställningar till exempel.

Stämmer det att samtliga dåvarande riksdagspartier stod bakom upprättandet av institutet?

– Ja, det är helt riktigt. Det gjorde de.

Bilderna i klippet visar inte heller dåtida svensk rasbiologisk forskning, säger Ola Larsmo. 

– De första bilderna är tyska bilder, från koncentrationsläger. Sedan förekommer också bilder från folktypsutställningen 1919 och från Stockholmsutställningen 1930, där människor själva hade skickat in bilder för att vara med. Så har flera av de som presenteras som judar själva ställt bilder till förfogande. Det rasistiska att dela in människor i “bättre och sämre” hade då ännu inte slagit igenom i rasbiologin. Att skallmätning pågick här, precis som i resten av världen stämmer däremot. Det mått som användes för att mäta skallen togs fram av en svensk, Anders Retzius, som en del av den tidens medicinska vetenskap. Redan han började tala om raser utifrån skallform. Han var viktig för tidig rasbiologi. Man kan inte säga att det var något som Herman Lundborg och Rasbiologiska institutet hittade på.

Ola Larsmo påpekar också att en mycket stor del av materialet i filmen omfattas av upphovsrätt, då inte bara bilder, utan även ljud- och videoklipp tagits ur sitt sammanhang, och bland annat hämtats från Sveriges Radio, vilket innebär att personerna bakom filmen gör sig skyldiga till upphovsrättsintrång. Bland det material som använts finns klipp där journalisten och författaren Niclas Sennertegs röst förekommer, tillsammans med uppgifter från hans böcker. Källkritikbyrån ringde därför även upp honom.

Hur reagerar du på att de använt din röst och fakta från din bok i klippet?

Niclas Sennerteg:

– Det gör mig extra förbannad. Det är så ohederligt att man baxnar. Det är hårt klippt, så att det verkar som om jag bekräftar något som inte är sant. Det finns definitivt mycket i historien som vi inte ska vara stolta över, men det är oerhört frustrerande när man väljer att vantolka och förvränga våra resultat på det här sättet. Det är samvetslösa personer som förvränger det, till aningslösa personer som tror på det!

Niclas Sennerteg har funderat på juridiska åtgärder, men har bestämt sig för att i nuläget inte gå vidare med det, men tillägger att det kan komma att ändras om videon får stor spridning.

Är det sant att det var Sverige som krävde att nazisterna skulle stämpla ett rött J i judarnas pass, så att man lättare skulle upptäcka judarna vid svenska gränsen och skicka dem tillbaka?

Ola Larsmo:

– Här bygger de en konstig propagandalögn kring ett korn av sanning. Vad som hände efter 1935 var att Tyskland började ta ifrån judiska medborgare alla medborgerliga rättigheter en efter en. Deras pass var till exempel bara giltiga för att resa ut ur Tyskland, inte för att resa in i landet igen. Då krävde först Schweiz, och sedan Sverige, att tyskarna skulle märka de pass som enbart var giltiga för utresa. Man ville veta vilka tyska pass som betydde att personen skulle komma att söka asyl här, eftersom den inte kunde återvända. Tyskarnas svar på detta blev ett stort “J”, som de stämplade i judarnas pass. Det här sköttes på tjänstemannanivå. Det var passmyndigheten och UD, som tillsammans med Schweiz vände sig till Tyskland och sa att de ville veta vilka pass som bara var giltiga för utresa. Det fanns absolut tjänstemän som var antisemiter, det vet vi, men att detta skulle ha varit ett genomtänkt svenskt politiskt beslut stämmer inte.

I vilket sammanhang förekom skylten som visas i filmen där judar inte är välkomna in i en affär?

Ola Larsmo:

– Den här bilden dyker ofta upp i sådana här sammanhang. Det är en bokhandel i Stockholm, där ägaren Einar Åberg, övertygad nazist, dömdes för förargelseväckande beteende på grund av sin skyltning och de antisemitiska skrifter han gav ut. Detta gav sedan upphov till lagen om hets mot folkgrupp, som från början hette Lex Åberg, efter bokhandlaren. Så det som här var egentligen ett brott man dömdes för i Sverige vid den här tiden.

Fanns det koncentrationsläger i Sverige?

Ola Larsmo:

– Alla läger där man samlar människor av ett visst slag kallas koncentrationsläger. Det är inte samma sak som ett förintelseläger eller ett dödsläger. Det fanns till exempel läger för tyskar som hade deserterat, och för brittiska flygare som störtade i Sverige. Kom man som norsk flykting till Sverige och anmälde sig blev man skickad till Kjesäter, en gammal herrgård i Sörmland, där var man tvungen att stanna tills de utrett ens bakgrund. Det kan man också kalla ett koncentrationsläger. När Sovjet anföll Finland arresterade man även ett stort antal kommunister och höll dem inspärrade som “säkerhetsrisker”. Sådant var olagligt och drabbade även andra under kriget, vilket också Niclas Sennerteg tar upp i sin bok. Men när man säger koncentrationsläger ser man Auschwitz framför sig.

Niclas Sennerteg:

– Fram till att jag, och min kollega Tobias Berglund som är historiker, skrev boken “Svenska koncentrationsläger i Tredje rikets skugga” var de här svenska lägren väldigt okända, då dokumenten var hemligstämplade efter kriget. Det är viktigt att förstå att dessa läger inte ens var i närheten av det vi förknippar med de nazistiska lägren och Gulag. Du placerades i dessa läger, oftast utan att ens få veta varför, du fick inte veta vad du var anklagad för, och du hade ingenstans att vända dig för att överklaga. Du hade inte en aning om hur länge du skulle sitta där, och folk kunde få sitta där länge. På det sättet var det en rättslig och juridisk undantagszon, men att därifrån påstå att det är samma sak som det människor förknippar med nazistiska koncentrationsläger, det är helt horribelt. Boken fick en provocerande titel, av marknadsföringsskäl när den gavs ut, vilket kritiserats mycket. Det är inte en titel vi skulle ha satt idag, men boken publicerades i en annan kontext.

I filmen görs många oklara antydningar, till exempel tar man upp släktingar till olika kända svenskar.

“Kända inflytelserika personer vars förfäder sysslade med rasbiologi;
slumpen?”

Citat ur Youtube-filmen

Bland annat tas den tidigare statsministern Stefan Löfvens morfar upp. Denne var nazist, men filmen utelämnar att Löfven var adopterad och aldrig träffat morfadern.

Källkritikbyrån har också tittat närmare på påståendet att Svante Arrhenius, som under en period var styrelseledamot i Svenska sällskapet för rashygien, är morfar till Agnes Wold, professor i klinisk bakteriologi, och gammelfarfar till klimataktivisten Greta Thunberg. Detta är uppgifter som inte bara dyker upp i filmen, utan också florerat på nätet en längre tid. Agnes Wold har själv i en Twitter-tråd, i vilken Greta Thunbergs pappa Svante Thunberg också deltar, bekräftat att Svante Arrhenius var hennes morfar.

Arrhenius var däremot inte gammelfarfar till Greta Thunberg.

Agnes Wold konstaterar att “om jag förstår mina egna diagram korrekt var min morfars mamma kusin till Gretas pappas farfars farförälder.”

Svante Arrhenius var alltså inte Gretas gammelfarfar, utan en så pass avlägsen släkting att även de själva har svårt att reda ut om de överhuvudtaget har ett släktskap.

Rättelse, 2 december: Kjesäter är nu korrekt placerad i Sörmland, och inte Östergötland. Även uppgiften om vilken Retzius det var som tog fram måttet för skallmätning har korrigerats.

Har du tips på saker som du vill att vi ska skriva om så hör av dig!