I inlägg på Facebook sprids påståenden om att molnen skulle vara en av klimatforskarna förbisedd aspekt – men det stämmer inte.

Uppdatering 1 okt 2024: John Clausers svar har tillfogats artikeln.

Planeten är INTE i fara, står det i sociala medier. Molnen utgör nämligen en stabiliserande faktor för klimatet och temperaturen.

Påståendenas upphovsman är den amerikanska fysikern John Clauser som tilldelades Nobelpriset i fysik 2022. Det var en sedan länge förhandstippad trio som fick priset för experiment med sammanflätade fotoner, som banat väg för kvantinformationsvetenskap. På sistone har Clauser givit sig in på ett annat område – nämligen klimatförändringarna.

John Clausers framförande har spridits på Twitter/X, där exempelvis ett inlägg visats över 1,7 miljoner gånger. Det inlägget har sedan översatts och formats om till inlägg på Facebook, varav ett fått över 3 300 delningar bland svenska sociala medier-användare sedan det publicerades för ett par veckor sedan.

Så här lyder inlägget (den första bokstaven i Johns namn har inläggsskaparen inte fått med):

OHN CLAUSER, 2022 NOBELPRIS I FYSIK VINNARE: “Jag kan med stort förtroende säga att det inte finns någon klimatnödläge. ”

“… Hur mycket detta än kan uppröra många människor, är mitt budskap att planeten INTE är i fara. … Atmosfärisk CO2 och metan påverkar klimatet lite.

Hittills har vi helt felidentifierat vad den dominerande processen inom klimatkontroll är, och alla flera modeller bygger på ofullständig och felaktig fysik.

Den dominerande processen är “mekanismen i solmoln-ljusreflektivitetstermostaten.

Molnen är alla ljusa och vita och reflekterar 90% av solljuset tillbaka till rymden, vilket gör det till den mest avgörande men förbisedda aspekten av kli

Två tredjedelar av jorden är hav. Bara Stilla havet representerar halva jorden. Det genomsnittliga molntäcket på jorden är 67%; ca 50% över land och 75% över hav.

Jag hävdar att molnens iögonfallande egenskaper är den saknade pusselbiten.

Kan med stort förtroende säga att det inte finns någon klimatnödläge.

”se bildbildarna från hans föreläsning här:
https://twitter.com/robinmonotti/status/1725122315413790858

Inlägg från Facebook-sidan Klimatibalans 26 augusti

I korthet: Vi har pratat med forskare och experter på moln och klimatet om påståendena i de långa utläggningarna – i korthet så verkar John Clauser helt enkelt inte ha stöd för flera av sina påståenden.

Det är inte belagt att molnen skulle fungera som en termostat för jorden, inte alla moln är vita eller reflekterar 90 procent av strålningen, klimatforskarna har inte missat att ta med molnen som en faktor och jo, koldioxid driver på klimatförändringen.

Gå på djupet: Vi går igenom vad experterna säger om de olika påståendena nedan.

Länken i Facebook-inlägget leder till Twitter/X där man får läsa mer av Clausers resonemang:

Vad jag lägger fram är en viktig saknad pusselbit. Jag hävdar att IPCC:s modeller alla har missat den dominanta processen som kontrollerar jordens klimat. De är baserade på ofullständig och inkorrekt fysik.

Mitt bidrag här är att introducera moln-solljus-reflektivitet-termostat-mekanismen.

Jag hävdar att alla sorters moln automatiskt bidrar till en moln-solljus-reflektivitet-termostat-mekanism som kontrollerar jordens klimat och temperatur på ett kraftfullt sätt

Den här termostaten är med naturens eget system för att hantera solstrålning. Det är inbyggt i naturen. Det fungerar. Det är väldigt effektivt. Och, det är gratis!

Jag visar vidare här att min moln-solljus-reflektivitet-termostat-mekanism utgör den överväldigande dominanta processen som kontrollerar och stabiliserar jordens temperatur och klimat.

Jag visar här att effekten av CO2 är helt försumbar med en faktor på mer än 100, jämfört med den som ges av min termostat-mekanism.

Ur bild upplagd på Twitter/X 16 november 2023

Den konservativa katolska organisationen Church Militants sajt, som Twitter/X-inlägget hänvisar till, ligger inte kvar uppe, men en föreläsning med John Clauser finns som ljudinspelning på sajtens konto på Spotify.

Clausers uttalanden möts av blandade reaktioner på nätet. Också Nobelpristagere kan ta fel, kommenterar en person. Andra i kommentarsfälten hyllar honom som en modig man.

Moln på klimatforskningens himmel?

Bland forskare får idén om “moln-solljus-reflektivitet-termostat-mekanismen” tummen ner.

– Påståendet att klimatmodeller inte behandlar mekanismen för feedback från molnljusreflektivitet är falskt, säger Vaughan Phillips, expert på molnfysik och docent i meteorologi vid Lunds universitet, till Källkritikbyrån.

Vi tar ett snabbt stopp för att reda ut begreppen.

► En termostat är en apparat som reglerar värme. Man kan likna fenomen vid en termostat, men det är då alltså en liknelse.

► Albedo är ett mått på reflektionsförmåga, och det dyker upp i diskussionerna, dels när man talar om molnens förmåga att reflektera strålning och dels hela jordklotets.

► Feedback är processer som antingen förstärker eller minskar radiative forcing, vilket är ett mått på hur stor påverkan något har på förändringar i klimatet. Feedback heter återkopplingsmekanismer på svenska och forcing kallas strålningsdrivning. Här kan du läsa mer om detta!

Eftersom mycket av John Clausers resonemang handlar om just molnens feedback så är det bra att fördjupa sig lite mer. Feedback beskrivs så här på Nationellt resurscentrum för fysik på Lunds universitet:

Klimatsystemet innehåller många komplexa återkopplingsmekanismer. Återkoppling (feedback) kan leda till onda eller goda cirklar, som förstärker eller försvagar den globala uppvärmningen (positiv eller negativ återkoppling).

[. . .]

Ett exempel på positiv återkoppling är is som smälter: Eftersom is reflekterar en stor del av det inkommande solljuset, så begränsar isen uppvärmning. När jorden blir varmare så smälter isen, och en större del av jorden blir mörkare (jordens “albedo” minskar): mark och vatten absorberar mer av solljuset, vilket leder till att mer is smälter, och så vidare.

[. . .]

Återkopplingssystemen är komplexa, och blir ännu mer komplexa när man ser dem som en del av det globala klimatsystemet. Vissa mekanismer verkar snabbt, medan andra utvecklas över decennier och sekler. För att förstå den fulla betydelsen av en återkopplingsmekanism måste hänsyn tas till dess tidsskala. Smältning av landis kan t.ex. ske på en skala mellan dagar och årtusenden. Nya återkopplingsmekanismer kan komma att upptäckas, vilket leder till osäkerheter om framtidens klimat.

Ur “Återkopplingar i klimatsystemet” från Nationellt resurscentrum för fysik i Lund

Tillbaka till forskningsläget – Vaughan Phillips på Lunds universitet är tydlig med att klimatforskarna inte missat att ta upp molnens effekt.

– De behandlar den definitivt. De bästa klimatmodellerna har en tredimensionell representation av enskilda moln, där viktiga mikroprocesser inuti molnen tas med samt deras påverkan på strålningsöverföring på olika platser på jorden. Dock är molnens feedback komplex, och sammantaget ger molnen en positiv feedback snarare än en negativ, så de fungerar inte som en termostat.

Han får medhåll av Gustav Strandberg, klimatforskare på Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI).

– Ja, molnen finns med i klimatmodellerna. Man mäter även in- och utgående strålning med hjälp av satelliter, så man har ju hygglig koll på hur mycket av den inkommande solstrålning som reflekteras på ovansidan molnen och hur mycket av den utgående värmestrålningen som reflekteras på undersidan av molnen. Det är inget revolutionerande.

Bernhard Mehlig, professor i komplexa system vid institutionen för fysik i Göteborgs universitet, säger att molnen kan bidra till både ökad uppvärmning och till avkylning.

– Många studier, mätningar, beräkningar och modeller har gjorts för att uppskatta molnens feedback, säger han.

Det finns exempel på tillfällen då forskare varit mer eller mindre inne på moln som negativ feedback. Ilona Riipinen är professor i atmosfärsvetenskap vid Stockholms universitet, föreståndare på Bolincentret för klimatforskning och akademiledamot i Kungliga vetenskapsakademin, och hon tar som exempel upp den så kallade irishypotesen, som föreslogs för över tjugo år sedan.

– Den bygger på tanken att uppvärmningen skulle minska utbredningen av höga moln i tropikerna. Det har dock inte har kunnat bevisas att den här effekten är särskilt avsevärd – och det finns många andra aspekter av molnen som är minst lika viktiga.

Hon påpekar att molnens klimatpåverkan är långt ifrån förbisedd.

– Det pågår mycket forskning om detta (och har gjort det i decennier), och de relevanta processerna är också i stort sett beskrivna i klimatmodellerna. Beskrivningarna uppdateras förstås när det tas nya framsteg.

Förenta nationernas klimatpanel IPCC har till uppgift att sammanställa det rådande vetenskapliga kunskapsläget kring klimatet och de förändringar som nu lett till en global uppvärmning.

Att förutspå hur moln kommer att förändras i en allt varmare värld är, enligt IPCC, en av de största utmaningarna för klimatforskningen. Samtidigt uppskattar man att moln kommer att förstärka snarare än minska uppvärmandet av klimatsystemet i framtiden.

Inte hundra gånger större

Molnens egenskaper och variation gör att det är svårt att ta reda på exakt hur stor deras feedback är, säger Bernhard Mehlig, professor vid Göteborgs universitet.

– Det är väldigt komplicerat. Med molnens feedback tar Clauser upp en aspekt i klimatforskningen som är en av de osäkraste. Men, det han gör är att ta det här ur sitt vetenskapliga sammanhang och påstår att feedbacken är negativ. Och, att den är hundra gånger större än växthusgaserna. Det är alltså helt fel. Clauser utnyttjar att klimatforskningen har kommit fram till att molnens feedback har den största osäkerheten av alla feedbackmekanismer. Man vet inte om den är negativ eller positiv.

Då låter det ju som att forskarna inte har koll?

– Nej, men det är motsatsen, forskarna vet exakt vad de talar om. Osäkerheten är kvantifierad, Man uppskattar den till mellan -0,1 och +0,94 watt per kvadratmeter per grad Celsius. Man vet ju vilka processer som ännu inte riktigt är beskrivna. Vi vet inte om det är -0,1 ELLER +0.94, men vi vet att det inte är till exempel -2. Och medelvärdet är 0.42, alltså positivt.

Koldioxidens påverkan

Att atmosfärisk koldioxid och metan påverkar klimatet till liten grad är ett annat av påståendena i inlägget.

Men enligt FN:s klimatpanel IPCC och deras samlade bild av vetenskapen i frågan så är det fel. Koldioxid är orsaken till den mesta av den globala uppvärmningen, skriver man i sina rapporter.

– Summan av strålningsdrivning av metan och koldioxid är runt två watt per kvadratmeter. Det är nog för att skapa märkbar klimatförändring. På grund av den tröghet som finns i klimatsystemet (ett par decennier) så har stora delar av den här klimatförändringen ännu inte realiserats. Vi är redan förbundna till den, säger Vaughan Phillips vid Lunds universitet.

– Vi vet att teorin och modellerna stämmer eftersom vi sett till forna klimatchocker och modellerna har tillfredsställande reproducerat den globala nedkylning eller uppvärmning som observerats.

Detsamma säger Ilona Riipinen och forskarna på Stockholms universitet.

– Det råder ingen tvivel på att ökande koldioxid och metanhalter leder till uppvärmning – det följer från grundläggande termodynamiska principer – och att den uppvärmningen som har redan har skett bara går att förklaras med de ökande halterna av antropogena växthusgaser. Påståendet om “liten” påverkan av koldioxid och metan på den globala uppvärmingen är därför felaktigt, också med tanke på den naturliga växthuseffekten som är faktiskt livsviktigt för oss människor.

Strålning som studsar

“Molnen är alla ljusa och vita” och reflekterar 90 procent av solljuset tillbaka till rymden, står det i inlägget.

– Det är fel när man skriver att moln är alla ljusa och vita och reflekterar solljuset. Det är inte så. Det finns mörka moln också, säger Gustav Strandberg, klimatforskare på SMHI.

Olika moln reflekterar olika mycket, säger han.

– Man har ju rätt bra koll på vad molnens albedo är, i medeltal. Det varierar så klart lokalt men ungefär 30 procent av solstrålningen reflekteras och 70 procent blir kvar och värmer marken.

Det bekräftas av Ilona Riipinen, professor i atmosfärsvetenskap.

– Moln har en stor betydelse för jordens energibalans, men påståendet att de skulle reflektera 90 procent av solstrålningen är globalt sett inte rätt. Enskilda moln kan göra det lokalt, men i genomsnitt är hela jordens reflektionsförmåga (inklusive moln, snö och is) runt 30 procent. Olika moln påverkar klimatet på olika sätt. Exempelvis har täta låga moln på subtropiska västsidan av kontinenter en avkylande effekt medan höga moln i tropikerna har uppvärmande effekt.

Även Bernhard Mehlig vid Göteborgs universitet invänder mot John Clausers påstående om den förmodade termostat-effekten som hundra gånger större än människans påverkan.

– Clauser uppskattar molnens effekt på strålning fel. Han säger att de absorberar 54 watt per kvadratmeter, men om man gör beräkningen så kommer man fram till kanske 1 eller 5 watt per kvadratmeter. Och människans effekt är 2,5 watt per kvadratmeter.

En kritiserad pristagare

John Clauser har blivit uppmärksammad för sina anmärkningsvärda uttalanden om klimatet, exempelvis i ett stort reportage i Washington post.

Vad tänker du om att en Nobelpristagare i fysik säger de här sakerna?

– Jag tror att han är övertygad om att han har rätt. Jag tror att han fått jobba mot alla odds och mot kritik för att till slut komma fram till sitt prisbelönta genombrott. Då kanske det är förföriskt att tro att det gäller andra ämnen också, Och nu jobbar han mot alla i en annan fråga. Men det betyder naturligtvis inte att han har rätt den här gången, säger Bernhard Mehlig.

Gustav Strandberg håller med.

– Det som är trist är att det är så uppenbart att man förvrider fakta. Man kanske gärna önskar att saker inte var som de var. Man kan ju också förstå att det inte är så enkelt att genomskåda sånt här för gemene man, särskilt inte som att det är en Nobelpristagare i fysik.

Källkritikbyrån har sökt John Clauser.

Uppdatering 1 okt 2024: John Clauser svarar i ett mejl 30 september att det låter som att presentationsbilderna tillhör en tidig version av en föreläsning som han givit vid flera tillfällen mellan mars och juli i år.

Clauser vidhåller att han tycker att IPCC verkar vara väldigt fel ute när det gäller jordens och molnens albedo, men påpekar att han inte vet vem som har rätt.

Sammantaget: Klimatforskningen har inte missat molnen och flera av påståendena som John Clauser gör, som refereras i inläggen i sociala medier, stämmer inte med det vetenskapliga kunskasläget om moln och klimat.

LÄS MER:
► Stor missuppfattning om liten andel CO2 i luften
► Nej, solcykler förklarar inte dagens globala uppvärmning
► Väderkartorna sprids igen – med nya påhittade årtal
► Sant och falskt i inlägget om Tesla-batteriet

Har du tips på saker som du vill att vi ska skriva om så hör av dig!

Källkritikbyrån samarbetar med Facebook som tredjepartsfaktagranskare och därmed kan du ha sett våra artiklar kopplade till spridda länkar eller bilder på Facebook och Instagram.

Vill du veta mer om det samarbetet så läs här och här kan du läsa mer om vår journalistik och arbetssätt!