Granskning

Minnesforskare: “Vi minns fel hela tiden”

15 February 2024  |  |

Ett försvunnet skolhot och ett obelagt citat av Arne Hegerfors – nyligen har två händelser hamnat i fokus som inte verkar ha hänt. Ändå beskriver människor att de upplevt dem. Kan minnet luras? Vi har frågat två minnesforskare.

Foto: Anders Nilsson/Skärmdump/Aftonbladet/Mitti/Nyhetsbyrån Järva

Förra veckan vaknade föräldrar och barn upp till den oroande nyheten att någon form av hot riktats mot skolor i nordvästra Stockholm. Hotet skulle ha uttalats på Tiktok av en ung man eller pojke, men uppgifterna om videoklippet var osäkra. Skolorna tog det säkra före det osäkra med polisnärvaro på skolgården och inrymning av eleverna.

Men, fanns Tiktok-videon? Det pratades om “vapen och nazistiska symboler” och i jakten på filmen så snubblade man lätt över en Aftonbladet-publicering om just en ung man som planerat ett skoldåd och dömts.

Från Aftonbladets sajt.

Kan folk ha sett Aftonbladets publicering och trott att det rörde sig om ett nytt färskt hot? När Källkritikbyrån sökte efter personer som sade sig ha sett videon med det aktuella skolhotet så hävdade en av dem att det tagits ner från Tiktok samt att Aftonbladet haft nyheten om hotet mot Järvaskolorna på sin sida, men tagit ner den.

Jakten på Tiktok-klippet

När vi frågade Aftonbladets sociala medier-ansvarige Viktor Adolfsson så svarade han att nyheten om den fällda gärningsmannen publicerats lördag kväll på tidningens sajt och på dess Tiktok-konto måndag vid åttatiden på morgonen. Men, man bestämde sig för att klippa om videon eftersom det syntes en pistol vid flera tillfällen.

Aftonbladet tog alltså ner sin video under en period på måndagen och lade upp den nya versionen, med små bildmässiga förändringar, klockan 14 på måndagen.

På skolgården gick ryktet att killen som hotat skolan hette David och var 16 år. Det är samma namn och ålder som pojken i Aftonbladets publicering.

Från Aftonbladets Tiktok-konto.

Till slut lades polisens utredning ner eftersom inget tydde på att det funnits något riktigt hot.

– Vi har inte hittat inlägget och vi har också haft svårt att hitta personer som sett inlägget själva. Det har ofta varit så att man hört av någon annan som sett inlägget, sade Carina Skagerlind på Stockholmspolisen till P4 Stockholm.

Polisnärvaro på Vällingbyskolan förra veckan. Foto: Källkritikbyrån

För den som sett något fara förbi i sociala medier kan det vara svårt att exakt minnas vad som sades och vad videon innehöll.

“Det ser mörkt ut”

Ett exempel med betydligt längre tid för minnet att konstra inträffade för två veckor sedan då den folkkäre tv-profilen Arne Hegerfors gick bort i slutet av januari i år.

Inlägg på Twitter.

I kommentarsfälten blandades hyllningar med hågkomster av olika uttalanden han gjort som sportkommentator. Ett av citaten är dock märkligt obelagt. Arne Hegerfors påstås ha sagt att “det ser mörkt ut på Kameruns avbytarbänk”, något som letade sig in i citatböcker.

Arne Hegerfors själv trodde att han sagt det, och det finns flera som upplevt att de hört uttalandet i realtid. De uttalar sig om tillfället när han sa det, vad de själva gjorde och andra detaljer. Men vid närmare efterforskningar har inte citatet stått att finna.

Våra föränderliga minnen

Avsaknaden av bevis talar emot de tvärsäkra uttalandena – hur säkra kan vi vara på att det vi minns stämmer? Källkritikbyrån har pratat med två minnesforskare.

Hur vanligt är det av vi går runt och har falska minnen?

– Jag skulle säga att det är standard. Våra minnen är inte en perfekt replika av verkligheten utan vi konstruerar hela tiden en mental modell av våra upplevelser, säger Mikael Johansson, professor i psykologi vid Lunds universitet.

Vilka vi är, vad vi har för tidigare erfarenheter, vad vi vill – allt det spelar roll för den bild vi bygger upp av en händelse, enligt Johansson.

– Vi konstruerar en modell av verkligheten som vi lägger på minnet.

När vi sedan ska försöka minnas någonting så börjar hjärnan jobba på nytt.

– Ja, för sen i framtiden så har vi inte tillgång till den där första modellen som vi konstruerade, utan vi måste rekonstruera den. Och om det saknas information, luckor, så fyller vi ju gärna i det. Det kan, men behöver inte, bli korrekt. Man bygger nya minnen, alltså kodar in minne för den där ursprungshändelsen på nytt.

Mikael Johansson säger att anledningen till att minnen av en händelse väcks till liv har betydelse. Det kan exempelvis vara att någon specfik person frågade en om det, och man kan ha en agenda med hur man vill framstå inför den.

– Om det då byggs ihop ett nytt minne för ursprungshändelsen så kommer ju minnet successivt kunna förändras ganska mycket. Så på frågan om hur ofta vi minns fel, så är mitt svar att vi minns fel hela tiden.

Samma sak säger Emelie Ernberg, forskare och lektor i psykologi med inriktning mot rättspsykologi vid Göteborgs universitet.

– Vi tänker nog gärna på vårt minne som en videokamera, vi är med om någonting, sparar det i minnet och vid behov plockar vi fram minnet igen och spelar upp det precis som det var. Forskning har dock visat att den här föreställningen inte stämmer. Vårt minne är föränderligt och sårbart – nya händelser, tidigare händelser, förväntningar och föreställningar kan förändra våra minnesbilder och vi kan också skapa minnen av saker som aldrig inträffat, så kallade falska minnen.

Varför fungerar minnet så här?

Anledningen till att vi lagrar minnen är att vi ska ha hjälp av dem i framtiden, säger Mikael Johansson, som forskar inom fältet kognitiv neurovetenskap.

– Vi lär av världen för att kunna agera bättre i den. Vi ska kunna närma oss sådant som är belönande och undvika sådant som är bestraffande. Vi är inte passiva, ordagranna mottagare av information utan aktiva i att försöka begripliggöra det som vi exponeras för. Minnena är inte till för att vi ska vinna Jeopardy, vara objektivt korrekta eller minnas hur orden föll eller vem som sa vad. Men vi är otroligt duktiga på att extrahera meningsinnehåll ur en situation, alltså kärnan i någonting.

Enligt Mikael Johansson så måste minnen vara föränderliga i stället för statiska för att kunna vara till nytta i framtida situationer för oss. Starkt negativa upplevelser kan till exempel på det sättet omformas till någonting hanterbart.

– Det skulle vara otroligt kontraproduktivt om vi varje gång vi tänkte på det där hemska som vi upplevt på nytt drabbas av det och översköljs av samma emotionella pådrag. Vi måste kunna reglera det minnet så att det inte blir lika starkt. Det blir då lättare att gå vidare och använda sig av erfarenheten på ett produktivt sätt.

Det finns en allmän acceptans för att minnet kan spela oss spratt, men när vi väl minns saker så tänker vi oss att det vi minns är korrekt, säger Johansson.

– Vi förstår ju oss själva utifrån vad vi kommer ihåg att vi har varit med om. Minnet är oerhört centralt för vår självbild. Därför blir det lite obehagligt att tänka att det inte är korrekt, det vi minns.

Arne Hegerfors-citatet

Källkritikbyrån ställer frågan om vad som kan förklara att ett flertal hävdar att de själva upplevt Arne Hegerfors uttalande i realtid. Enligt Emelie Ernberg vid Göteborgs universitet finns det en källminnesproblematik som kan spela in.

– Källminne är en metminnesförmåga, där vi använder information i och runt en minnesbild för att förklara varifrån den kommer. Till exempel, minns jag det här för att jag såg det på TV, för att jag var med om det själv eller för att en kompis berättade det för mig? Ganska ofta lyckas vi med att avgöra källan till minnet, men vi kan också göra fel, och felaktigt tro att vi själva har sett något som vi bara fått berättat för oss.

Att människor minns Arne Hegerfors citat trots att det inte kan vederläggas låter som ett exempel på ett falskt minne, säger Ernberg.

– Det finns ett par saker som skulle kunna spela in i att så många människor minns samma sak. Dels att det är “schema-konsekvent” – i minnessammanhang är scheman våra förväntningar på hur något ska vara – om uttalandet är i linje med våra förväntningar (om det låter som något som Arne skulle kunna ha sagt) är det större chans att vi går med på att det också var han som sa det.

Man brukar skilja mellan igenkänning och framplockning i minnesforskning, säger Ernberg och beskriver igenkänning som att det handlar om att svara på exempelvis frågan “har du hört det här citatet förut?” eller “minns du att Arne har sagt det här?”. Framplockning å andra sidan handlar om söka efter information i minnet, till exempel om man kan dra sig till minnes några särskilt minnesvärda citat från Arne.

– Det här kanske då kan handla om ett källminnesfel, att man har hört det här felaktiga ryktet och därför tror sig minnas citatet. Igenkänning är en automatisk process som oftare är lättare för oss, men vi är också mer benägna att göra fel, till exempel tro att vi känner igen något som vi egentligen inte stött på tidigare. Det gäller särskilt om informationen är schema-konsekvent, rimlig och om vi inte är helt säkra på saken själva.


Har du tips om saker du vill att vi ska granska så hör av dig!