Granskning

Forskare om Elsa Widdings uttalanden i riksdagen: Felaktig bild

27 October 2022  |  |

Hennes debut i riksdagen fick rejält med kritik – vi tittar närmare på vad den nya SD-ledamoten Elsa Widding sa och varför det var problematiskt.

Elsa Widding (SD) under riksdagsdebatten. Foto: Riksdagen

Uppdatering 8 november: Elsa Widdings svar har lagts till i slutet av artikeln.

Källkritikbyrån har sökt svar från lärosäten och forskare runtom i landet och fått svar från KTH, Stockholms universitet, Umeås universitet, Lunds universitet, Chalmers tekniska högskola och Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI).

Vi går igenom en rad påståenden och kommer att skriva ut Elsa Widdings yttranden, men vill du se debatten i sin helhet så hittar du den på riksdagens hemsida. Här kommer Elsa Widding in i debatten:

Vem är Elsa Widding? Kortfattat: innan Widding valdes in för Sverigedemokraterna i årets val så har hon haft en bakgrund i bland annat energibranschen och som tjänsteman på näringsdepartementet. Hon tillhör i dag den krets i Sverige som engagerat sig mot vad de uppfattar som en alltför alarmistisk hållning i klimatfrågan.

I den här granskningen låter vi nio professorer och forskare uttala sig om det Elsa Widding sade under sin första debatt i riksdagen 19 oktober.

Vi börjar med den fråga som Widding fått absolut mest kritik och uppmärksamhet för och som både statsminister Ulf Kristersson och klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari tillbakavisat.

Klimatkris

“Att vi skulle befinna oss i en klimatkris anser jag saknar vetenskapligt stöd”, säger Elsa Widding i debatten.

Källkritikbyrån: Vad är din kommentar till det?

Michael Tjernström, professor i meteorologi och klimatforskare vid Stockholms universitet:

– Om man med “vi” menar mänskligheten så är vi medansvariga till de klimatkriser som faktiskt händer runt om på jorden på olika platser, dock inte nödvändigtvis i Sverige. Från den aspekten har Widding alltså fel; det finns ett solitt vetenskapligt stöd för att vi som världssamfund idag orsakar kriser på grund av vår påverkan på klimatet. Sverige däremot befinner sig inte i en klimatkris, men andra delar av världen gör det. Denna är orsakad av våra kollektiva utsläpp och gör ingen skillnad mellan koldioxid som släpps ut i Sverige, USA eller Kina. På det viset skulle jag mena att det egentligen är värre än vad Widding menar att vi säger: Vi medverkar medvetet till kriser i andra mer sårbara samhällen, men tar inget ansvar för denna medverkan.

Tjernström påpekar också att ordet “kris” är problematiskt.

– Det är effekter av uppvärmningen som kan utlösa kriser; klimatet i sig känner ingen kris. Det gör dock inte problemet mindre och vi måste bli bättre på att kommunicera vad det handlar om.

Göran Finnveden, professor i miljöstrategisk analys på KTH:

– Det är rimligt att prata om en kris eftersom det krävs omedelbara åtgärder för att begränsa uppvärmningen till de nivåer som man har kommit överens om globalt. Även den uppvärmningen leder till allvarliga effekter och om man inte når uppsatta mål så blir effekterna mycket större och allvarligare.

Jon Moen, professor i ekologi vid Umeå universitet:

– FN har gett ut klimatrapporter genom IPCC sedan 1980-talet. Hela tiden har modeller, prediktioner och data förfinats mer och mer, och slutsatserna har blivit tydligare och tydligare även om detaljer också har förändrats. Dessa rapporter bygger på tusentals vetenskapliga arbeten och tusentals forskare har varit inblandade på ett eller annat sätt. Jag tror inte att det finns någonting som påverkar samhället som har varit mer beforskat någonsin. Om hon inte “tror” på den vetenskapliga metoden så kan man undra om hon någonsin har tagit antibiotika till exempel, eller om hon skriver sina tal med gåspenna eller med en dator?

Erik Kjellström, professor i klimatologi, och klimatforskaren Gustav Strandberg, på SMHI:s klimatenhet Rossby Center i Norrköping:

“Vi befinner oss i en mycket snabb klimatförändring. Läget är kritiskt och utsläppen måste minska kraftigt nu. Att klimatsystemet förändras kan vi redan observera på många olika sätt: temperaturen i luft och i hav, jordens strålningsbalans, växthusgaskoncentrationer i atmosfär och hav, istäckens utbredning, pH-halt i haven med flera.

Vi vet att växthusgaser kan driva en klimatförändring och att halterna av dessa har ökat på grund av mänsklig aktivitet. Den klimatförändring vi observerar stämmer överens med ökade halter av växthusgaser och kan förklaras med fysikaliska processer. Det finns stora mängder forskning inom många olika discipliner som stödjer detta.

Forskningsläget sammanfattas med jämna mellanrum av IPCC. Där blir slutsatsen om att det finns en människoskapad klimatförändring starkare för varje rapport som görs. De observerade klimatförändringarna har redan fått effekter i samhälle och naturmiljö. Det samlade vetenskapliga underlaget är entydig: Klimatförändringen är ett hot mot människans välbefinnande och planetens hälsa.”

Markku Rummukainen, professor i klimatologi vid Lunds universitet:

– Kunskapsutvecklingen har avancerat från ganska avvaktande slutsatser några årtionden tillbaka till det gedigna kunskapsläget vi har idag. Att klimatet förändras, att det beror på oss och att det påverkar både samhället och miljön med risker, utmaningar och skador som följd är klart framlagt i forskningen. Det finns ingen säker uppvärmningsnivå. Om man sedan anser att det finns en ”klimatkris” beror på vad man menar med det, och hur man värderar utsikterna om de många riskerna och negativa effekterna som klimatförändringen innebär. Redan idag lever vi i en värld i vilken många människor och mycket av naturen påverkas negativt av klimatförändringen. Varje tillkommande utsläpp och grad av klimatförändring utsätter allt fler och allt mer på ökande risknivåer.

Foto: Riksdagen

Nu går vi över till andra påståenden från Elsa Widding i riksdagsdebatten 19 oktober.

Ingen effekt?

Elsa Widding tar upp effekterna av insatser för att minska utsläppen i Sverige och EU som nästan obefintliga år 2100.

Hon sade:

“Den så kallade klimatkrisen motiverar att enorma summor satsas på att minska utsläppen av koldioxid i Sverige och inom hela EU, samtidigt som alla dessa åtgärders påverkan på den globala temperaturen vid seklets slut är knappt mätbar. Om exempelvis Sverige minskar sina utsläpp till noll, från dagens 0,14 procent av de globala utsläppen, kommer temperaturen vid seklets slut – allt annat lika – enligt IPCC att sjunka med ynka 0,0027 grader, det vill säga ingenting.”

Stämmer det?

Markku Rummukainen, professor i klimatologi vid Lunds universitet:

– Hur hon räknar är inte uppenbart. Det som spelar roll är världens samlade utsläpp över tid. Att portionera ut den fortsatta uppvärmningen till länderna är inte heller ett rättvisande mått. Det skulle till exempel göra att då skulle många länder kunde konstatera att just deras utsläpp inte spelar roll, samtidigt som dessa länders sammanlagda utsläpp är stora.

Michael Tjernström, professor i meteorologi och klimatforskare vid Stockholms universitet:

– Jag har varken tid eller möjlighet att kollräkna, så låt oss utgå från att Widding räknat rätt. Uttalandet är i så fall ett utmärkt exempel på hur man kan blanda fakta med en egen uppfattning på ett sätt som i slutändan ger en helt felaktig bild. Det är inte så enkelt som att säga att Widding har fel i fakta; hon använder ett urval av fakta som “fan läser bibeln”. Orsaken till att påverkan från utsläpp i Sverige är små globalt sett är inte att utsläppen i Sverige är små utan för att antalet svenskar är litet. Sett per capita är våra utsläpp dock stora. Inte störst, men stora. Jämfört med andra länder i EU ligger vi i mittfältet, jämfört med Kina är de jämförbara och med USA är de mycket mindre. Men huvudpoängen är att alla antropogena utsläpp av växthusgaser måste bort; våra lika väl som “de andras”. Vad är då argumentet för att vi skulle slippa; att det är så få svenskar i världen?

John Hassler, professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet, bekräftar uträkningen som Elsa Widding nämner.

– Det betyder förstås inte att detta är symbolpolitik. Det är nödvändigt att alla världens länder fasar ut koldioxidutsläppen. Så länge vi släpper ut fortsätter uppvärmningen. En rimlig utgångspunkt kan vara att alla världens länder gör det som nu EU-kommissionen föreslår, det vill säga begränsar de sammanlagda utsläppen till 70 ton per medborgare. Med cirka åtta miljarder invånare blir då utsläppen cirka 560 miljarder ton. Det kan jämföras med IPCC:s koldioxidbudgetar för 1,5 respektive 2 graders uppvärmning som är 400 respektive 1 150 miljarder ton.

Om alla gjorde som EU skulle vi därmed ligga nära 1,5-gradersmålet och långt under 2 grader, vilket är vad Parisavtalet stipulerar. Givetvis är det svårt att få med andra länder på detta om inte Sverige och EU gör samma sak. Jag tycker det är felaktigt att kalla detta symbolpolitik (vilket förstås inte hindrar att enskilda inslag i vår politik, som till exempel bonus malus och reduktionsplikten skulle kunna klassas i den kategorin).

Filip Johnsson, professor i energisystem på Chalmers tekniska högskola:

– För det första är användandet av uttrycket “den så kallade klimatkrisen” mycket olyckligt då hon insinuerar att hon inte tror på klimatvetenskapen, det vill säga det går helt emot den etablerade vetenskapen. Sedan är Sveriges och andra rika länders roll att ta ledningen i klimatomställningen. Detta för att visa att vi är beredda att vidta åtgärder som sedan kan sprida sig, rimligtvis kompensera för våra historiska utsläpp och dessutom för att vi av ren självbevarelsedrift ska vara med i omställningen då det skapar konkurrenskraft för Sverige. Omställningen har redan börjat med mängder av industriprojekt (till exempel elektrifiering av industrier och transporter) vilka Widding verkar ha missat helt och hållet.

Mattias Höjer, professor i miljöstrategisk analys och framtidsstudier vid KTH:

– Att Sverige är ett litet land är riktigt. I princip går det att säga att varje enskilt ton CO2 gör väldigt liten skillnad för den globala temperaturökningen. Men det är ett farligt sätt att resonera. Låt mig använda Widdings formuleringar på ett annat område: statens inkomster: Om exempelvis en riksdagsledamot minskar sina skatteinbetalningar på sin grundlön till noll, från dagens mycket låga andel av statsbudgeten, kommer statens intäkter – allt annat lika – att sjunka med ynka 0,00002 procent, det vill säga ingenting. Ändå har jag hittills inte hört några förslag på att riksdagsledamöter ska sluta betala skatt.

Widdings resonemang riskerar att leda till fatalism, med konsekvensen att utrikespolitik i praktiken är onödigt för ett litet land. Det bortser helt från möjligheter att genom internationella förhandlingar och allianser gemensamt försöka påverka globala skeenden.

Widding har i andra sammanhang pratat om att andra saker är viktigare att ta tag i än klimatfrågan, till exempel miljögifter och resistenta bakterier. Det är bra att Widding lyfter de frågorna. Jag noterar att där avstår Widding från att föra något resonemang om hur litet Sverige är.

Poänglös symbolpolitik?

Elsa Widding säger att inga av Sveriges politiska åtgärder har någon effekt egentligen – så här sade hon:

“Allt vi gör inom klimatområdet är symbolpolitik. Självklart har vi goda avsikter att påverka andra länder, men våra ansträngningar kommer aldrig att kunna mätas som en temperaturpåverkan.”

Är svenska åtgärder och satsningar poänglös symbolpolitik? Kommer de inte att kunna mätas i någon temperaturpåverkan? 

Markku Rummukainen, professor i klimatologi vid Lunds universitet:

– Det är nog ogörligt att förutsätta att andra länder skulle göra klimatåtgärder om man inte själv gör det. Att lösa klimatfrågan förutsätter både att varje lands utsläpp minskar och dessutom att rikare länder bidrar med stöd till klimatlösningar i fattigare länder. En stor del av klimatpåverkan hänger dessutom ihop med ohållbar konsumtion där det finns en slagsida i den rikare delen av världen. Länder är också olika stora och i ett land med förhållandevis små utsläpp på landsbasis kan utsläppen vara stora per person.

Egentligen så finns det goda argument för länder med resurser att faktiskt gå före i klimatarbetet än andra länder. Det är nog politik, inte symbolpolitik. Att mäta olika länders klimatomställning som en temperaturpåverkan är ett ganska ovanligt mått att föreslå, det skulle undertrycka många relevanta aspekter som skiljer länder åt vad gäller delaktighet i klimatpåverkan, dess konsekvenser och vad gäller lösningar.

Göran Finnveden, professor i miljöstrategisk analys på KTH:

– Nej. Alla utsläpp bidrar till ökad uppvärmning och ökade effekter. Varje minskad utsläppsmängd leder till minskade effekter. Man kommer naturligtvis aldrig att kunna mäta ett enskilt lands temperaturpåverkan. Hur skulle det gå till? Men att man inte kan mäta det, innebär inte att det inte finns. Bara för att man inte ser omvärlden så innebär det inte att den inte finns. Däremot kan man beräkna ett enskilt lands klimatpåverkan även om den är begränsad.

Nyhetstjänsten Omnis inlägg på Facebook.

Mattias Höjer, professor i miljöstrategisk analys och framtidsstudier vid KTH:

– Jag är osäker på vad Widding menar med symbolpolitik. För mig skulle det kunna innebära att man driver på till exempel försvaret för mänskliga rättigheter eller motstånd mot dödsstraff i olika resolutioner även om de inte är lagar. Det skulle många kunna se som viktiga symboler, även om själva orden i sig inte innebär någon reglering som gör att en viss aktivitet gynnas eller förbjuds.

Det är svårt att säga exakt vilken politik, vilka beslut, som kommer att leda till minskad klimatpåverkan. Men det är lätt att se att den undanglidande politik som döljer sig i den här typen av kommentarer passar för länder som inte vill delta i samarbete för att förhindra den största katastrofen i mänsklighetens historia. Om det är symbolpolitik när länder engagerar sig för att minska klimatförändringarna är det ändå något av den viktigaste politik som kan föras just nu.

Widding förordar en annan form av symbolpolitik som snarare handlar om att visa att man är beredd att fatta beslut i strid med vetenskapliga rön. Det skickar en signal om att hon är beredd att driva frågor oavsett konsekvenser och kanske kan det locka väljare åtminstone på kort sikt, eftersom det kan ge intrycket att det inte är någon idé att försöka göra något åt de problem som finns, och då är det mer bekvämt att inte göra något.

Sverige är en del av EU, och EU har de senaste åren tagit fram kraftfull lagstiftning och nya regelverk på klimatområdet. Sverige har varit en del av detta. Om ett land driver på eller bromsar EUs klimatpolitik är antagligen mer direkt avgörande för klimatet, än vad som görs i den nationella politiken. Men de nationella debatterna och åtgärderna skapar en grund för att kunna driva arbetet på EU-nivå, och de avgör med vilken trovärdighet ett land kan engagera sig i EU-förhandlingarna.

Foto: Riksdagen

Varningarna 1990

Elsa Widding hävdade att farhågorna från 1990 inte realiserats.

Hon sade: 

“Den senaste stora rapporten från IPCC, år 2021, visar att den utveckling man befarade 1990 inte alls kommer att inträffa. Inte heller den utveckling man befarade i rapporten från 2013 anses längre sannolik. Världen går inte mot 100 gigaton koldioxid per år.”

Stämmer detta? Och om det stämmer, hur kommer det sig då att vetenskapsmän varnar för klimatförändringarna?

Markku Rummukainen, professor i klimatologi vid Lunds universitet:

– Det låter som ett missförstånd av vad utsläppsscenarier är för något inom forskningen. Framtiden är inte skriven vid någon given tid. Inom klimatforskningen har sedan länge studerats ett ganska stort spann av potentiellt möjliga scenarier för klimatutsläppens utveckling, bland annat för att bättre förstå konsekvenserna av olika stor klimatförändring. Dessa scenarier motsvarar i sin tur olika potentiellt möjliga utvecklingar av energisystem och annan teknik, energi- och materialintensitet av konsumtion, klimatpolitik, och så vidare.

Ett av de olika scenarierna motsvarar en fortsättning av ”historiska” trender med hög ökningstakt av utsläppen, vilket skulle innebära en ökade och höga nivåer av utsläpp under 2000-talet. På senare år har den globala utsläppsökningstakten bromsats in något, bland annat tack vare klimatpolitik, och många menar idag att de värsta scenarierna som ingått i spannet inte längre är så aktuella. Det vittnar snarare på nyttan av forskningen än att forskningen skulle ha slagit fel.

Mattias Höjer, professor i miljöstrategisk analys och framtidsstudier vid KTH:

– Indirekt försöker Widding skapa misstro mot IPCC. Inte genom att direkt bemöta deras slutsatser, utan genom att plocka bitar ur rapporten. Jag har inte sett några andra forskare dra de slutsatser Widding hävdar, det vill säga att läget är mindre allvarligt nu än tidigare. Det är bra att Widding läser IPCC:s rapporter, och jag utgår från att hon alltså håller med om att de är auktoriteten på området. Att IPCC ser resultaten som fruktansvärt oroande borde inte ha undgått någon.

Katerina Janouch inlägg på Instagram.

Michael Tjernström, professor i meteorologi och klimatforskare vid Stockholms universitet:

– Huvudsakligen för att farhågorna besannats och vidimerats av allt fler vetenskapliga rapporter; kunskapen om klimatet har också blivit oerhört mycket bättre än tidigare och vi börjar också förstå sammanlagda effekter. Läs IPCC-rapporten(!); den är ingen sakinlaga eller politisk produkt! Den är en sammanställning av dagens kunskapsläge och baserar sig på all relevant information som faktagranskats.

Men angelägenheten i varningarna har också fortsatt för att vetenskapen visar att detta är en resa som går åt ett håll; vi kan minska skadan i framtiden genom att agera nu. När framtida skador manifesteras är det för sent att göra något åt dem.

De utsagor som gjordes 1990 gäller för jorden som helhet, eftersom det var vad man kunde göra då, och de stämmer ganska väl med det som hänt. Det man inte kunde göra på 90-talet men som vi kan göra idag är att särskilja effekter på olika system och regioner och på vissa extrema väderhändelser.

Dessa har rapport efter rapport visat sig vara allvarligare än den föregående rapporten hävdat; uppvärmningen i Arktis och till exempel förlusten av havsisen sker snabbare idag än vi trodde för 20 år sedan, och detsamma gäller avsmältningen av landisar på Grönland och även höjningen av havsytan. Fler och värre extremhändelser, som man knappt talade om 1990, och som senare rapporter varnat för har enligt den senaste blivit värre än man trodde tidigare.

Kombinerade effekter på till exempel ekosystemen, biodiversitet och livsmedelsproduktionen har blivit värre än man förut trodde. Listan kan göras lång; sanningen är den att det mesta som förutsagts har hänt och mycket har blivit värre än det som förutsagts.

Dagens nyheters inlägg på Facebook.

Jon Moen, professor i ekologi vid Umeå universitet:

– Det här går inte att diskutera utan att veta vilka utvecklingar man pratar om. I alla IPCC:s klimatrapporter så har man jobbat med olika utsläppsscenarier på olika sätt. Vilket scenario hänvisar hon till? Förhoppningsvis så följer vi inte trender i de värsta scenarierna och då beror det väl på att länder faktiskt jobbar med frågan, det vill säga att utsläppen inte har varit så stora som man har befarat. Alltså att klimatpolitik har haft effekt.

Göran Finnveden, professor i miljö­strategisk analys på KTH:

– Jag vet inte vad hon hänvisar till här. I den senaste rapporten (från 2022) så är det tydligt att man nu bedömer riskerna med temperaturhöjningar som mycket allvarligare än man gjort tidigare. Det är också rimligt att ju mer man lär sig, desto fler effekter ser man. Klimatförändringar leder till mycket allvarliga effekter och innebär stora risker för bland annat människors hälsa, den globala ekonomin, och livsmedelsförsörjning.

Erik Kjellström, professor i klimatologi, och klimatforskaren Gustav Strandberg, på SMHI:s klimatenhet Rossby Center i Norrköping:

“Den framtida utvecklingen är högst osäker och ingen vet exakt vilken utveckling som det blir. Därför använder vi olika scenarier för utsläpp. Globalt strävas efter att begränsa utsläppen. Så länge utsläppen är större än noll så kommer de att driva en fortsatt klimatförändring. Även om utsläppen inte blir så stora som i de värsta scenarierna så kommer de ge fortsatt uppvärmning och en lång rad effekter på till exempel extremhändelser. Det är troligt att vi når en global temperaturökning på två grader inom detta sekel med de utsläppsnivåer vi har idag.”

Foto: Riksdagen

Olja

Elsa Widding förordar att vi bygger fler oljekraftverk. Hon sade:

“Det är inte självklart att det skulle vara sämre för klimatet att köra olja. Om ledamoten hade lyssnat hade han hört att det skulle betyda att vi under de timmar vi kör ett oljekraftverk skulle slippa importera kol, som släpper ut mer.”

Stämmer det?

Michael Tjernström, professor i meteorologi och klimatforskare vid Stockholms universitet:

– Återigen, varje kilo utsläppt koldioxid leder till cirka ett halvt kilo som blir kvar i atmosfären i hundratals år. Det liksom att detta ofrånkomligen leder till en ytterligare uppvärmning är fakta. Kol är i många stycken värre än olja, men av andra skäl än de som har med klimatet att göra. Bäst är dock energi som baserar sig på förnyelsebara källor. Varför skall man välja mellan pest och kolera när det faktiskt går att vara helt frisk?

På många platser är förnyelsebar energi dessutom en bättre ekonomisk investering. Vi varken skall eller behöver importera varken kol eller olja; vi behöver vara smartare än så.

Göran Finnveden på KTH påpekar att både olja och kol är fossila bränslen som behöver avvecklas, där olja ger något mindre utsläpp av växthusgaser än kol.

Jon Moen, professor i ekologi vid Umeå universitet:

– Igen ett uttalande som inte ser till helheten. Jag vet inte hur mycket vi har kört oljekraftverk eller vilken period hon talar om. Men det är självklart att det är ett sämre alternativ att i stället använda ett annat energislag som är ännu sämre. Samtidigt vore det mycket bättre om vi satsade ännu mer på förnyelsebara källor så vi inte behöver elda med olja överhuvudtaget. Varför säger hon inte också det?

Markku Rummukainen, professor i klimatologi vid Lunds universitet:

– Att bränna olja innebär klimatutsläpp. Att jämföra med att importera kol är inaktuellt när man tänker på hur Sveriges energisystem ser ut och vilka alternativ som finns. En mer aktuell jämförelse är förnybart och utsläppsfria energisystem, samt effektivisering som har stor potential till att minska energiefterfrågan i samhället. Den aktuella frågan om oljekraftverk handlar om hur de få tillfällen när effektbrist uppstår ska hanteras, inte att återinföra kol eller att olja skulle vara en bestående del i energisystemet.

Filip Johnsson, professor i energisystem på Chalmers:

– Ett otroligt snävt synsätt. Det pågår investeringar i Europas energisystem i form av framförallt vindkraft och solel. Dess kraftslag tränger undan fossil elproduktion samt gör oss mindre beroende av import av fossila bränslen som dessutom riskerar att finansiera Putins krig. Att försvara fortsatt användning av fossila bränslen och speciellt olja är precis det som Putin vill, det vill säga att Widding går i Putins och andra diktaturers ledband vilket inte är ovanligt bland högerpopulister.

Mattias Höjer, professor i miljöstrategisk analys och framtidsstudier vid KTH:

– Återigen är det andemeningen i vad Widding säger som måste granskas. Rent hypotetisk kan det i vissa ögonblick bli lite mindre utsläpp genom att bränna olja om att man just då skulle bränna mindre kol. Men antingen är Widding ute efter att vilseleda eller så är tidsperspektivet på den politik hon vill föra inte längre än några timmar. Det senare skulle i så fall även kunna förklara flera av hennes uttalanden i klimatfrågan.

Det finns egentligen ingenting som påverkar klimatet särskilt mycket om vårt tidsperspektiv är tillräckligt kort. Kanske är det så att Widding värderar nutiden så mycket högre än framtiden att hennes utspel faktiskt blir rationella. Sverige bör kunna hålla sig rikare och ha lägre bränsle- och elpriser ett tag till genom att helt strunta i klimatfrågan. Det kommer visserligen att leda till mycket allvarliga konsekvenser längre fram, men det är just längre fram, längre bort.

Det stora problemet är att energisystemet är så beroende av icke-förnyelsebara energikällor, och det behöver hanteras genom minskning av energibehovet och genom satsningar på förnyelsebar energi.

Andra miljöproblem

Elsa Widding hävdar att andra miljöproblem som miljögifter, läkemedelsrester, resistenta bakterier och billig, smutsig tillverkning i utvecklingsländer “går under radarn” och verkar mena att det är den verkliga krisen i jämförelse med klimatet.

Är de här andra problemen ohanterade och oomskrivna? Finns det något att säga om balansen mellan resurserna som sätts in dessa problemområden emellan?

Michael Tjernström, professor i meteorologi och klimatforskare vid Stockholms universitet:

– Det finns tvivelsutan andra problem som också är allvarliga. Ingen hävdar att vi skall sluta bekämpa dessa lika väl som klimatproblematiken. En viktig skillnad är dock tidsaspekten; de växthusgaser vi släpper ut idag kommer att ofrånkomligen påverka klimatet i hundratals år framöver. Vi har det gyllene läget att idag göra saker som undviker problem i framtiden. Det innebär inte att vi skall låta bli att göra andra saker också.

Jon Moen, professor i ekologi vid Umeå universitet:

– Jag har ingen information om resurser som sätts in för olika åtgärder. Men hur definierar man den “verkliga krisen”? Det finns ett stort antal miljöproblem av olika dignitet som vi måste arbeta med, inte minst förlusten av biologisk mångfald som hon inte nämner. Det måste vara möjligt att hålla mer än en tanke i huvudet samtidigt. Och vad betyder att det “går under radarn”? Jag skulle tro att en enkel sökning skulle ge mängder av både vetenskapliga artiklar och mediaartiklar kring allt detta.

Göran Finnveden, professor i miljö­strategisk analys på KTH:

– Jag skulle säga att de inte är “ohanterade” och “oomskrivna” men däremot “underrapporterade” och “underomskrivna”. Man behöver öka resurserna som sätts in på exempelvis minskade luftföroreningar, miljögifter och utsläpp av växthusgaser. Det är alltså inte primärt balansen som behöver ändras utan de totala resurserna. Ofta finns det dock synergier. Åtgärder som minskar utsläpp av växthusgaser leder exempelvis ofta också till minskade utsläpp av luftföroreningar.

Markku Rummukainen, professor i klimatologi vid Lunds universitet:

– Påståendet verkar inte solid. Det finns flera stora globala frågor som inte är lösta, men inte heller är de bortglömda. Det konkretiseras inte minst i de globala hållbarhetsmålen (Agenda 2030), och hela konceptet hållbar utveckling handlar om att världen har flera mål som alla behöver uppmärksammas. Det finns många kopplingar mellan dessa mål och det finns många möjligheter för åtgärder med synergier. Det kan exempelvis handla om kolsänkor och biologisk mångfald, eller klimatanpassning och fattigdomsbekämpning. Att uppmärksamma synergierna kan snabba på lösningarna och ge mer effekt på insatser. Det vore konstigt att ställa olika globala frågor mot varandra.

Filip Johnsson, professor i energisystem på Chalmers tekniska högskola:

– Det finns naturligtvis inget motsatsförhållande mellan klimatet och andra miljöproblem. Tvärtom, om vi löser klimatfrågan kommer också många andra miljöproblem att läsas inte minst de som beror på utvinning och användning av fossila bränslen. Sedan kommer alla system att ge någon form av negativ miljöpåverkan som måste hanteras och i vissa fall kommer detta ge utmaningar. Därför finns FN:s 17 hållbarhetsmål och till dessa kopplade verktyg som ka användas för att identifiera och hitta lösningar på olika miljöproblem. Att ställa klimatet mot hanterandet av andra miljöproblem visar på bristande kunskap. Det blir såklart logiskt om man som Widding inte tror på att det finns en av människan skapad klimatförändring.

Mattias Höjer, professor i miljöstrategisk analys och framtidsstudier vid KTH:

– Jag tycker det är bra att Widding tycks vara intresserad av att ta tag i de problem som radas upp. Alla är exempel på viktiga saker som verkligen behöver hanteras, och som dessutom är av global karaktär. Att ställa dem mot klimatkrisen är däremot inte särskilt konstruktivt. Ett problem blir inte mindre av att det finns andra problem också. Widding tycks som sagt ha olika måttstockar för när ett litet lands insatser spelar roll.

Temperaturer

En motdebattör i kammaren tar upp att att temperaturerna i Sverige – särskilt i norr – har höjts under de senaste 50 åren, och då svarar Elsa Widding så här:

“Jag kan tala om att enligt Copernicus databas har temperaturen mellan breddgraderna 40 och 90 nord under de senaste 42 åren stigit med 2 grader. Motsvarande siffra för 40 till 90 breddgrader syd är 0,08 över land och 0,00 över hav. Det är 0,14 grader enligt satellitdata sedan 1970-talet. Det är samma trend enligt andra mätningar i Hadcrut 5, ungefär 0,19. Jag förstår inte vad du pratar om.”

Vad menar hon? Vad kan man säga om det här?

Mattias Höjer, professor i miljöstrategisk analys och framtidsstudier vid KTH.

– Det här ser jag på lite samma sätt som frågan om IPCC. Widdings expertkunskap här tycks överskrida min. Det går inte att tolka hennes kommentar på annat sätt än att hon menar att hon har upptäckt att det inte finns någon global uppvärmning. Uttalandet är ganska rörigt, och kanske är det just det som är poängen – genom att trassla till debatten kan man styra bort den från vad som behöver göras för att få ner utsläppen av klimatpåverkande gaser. Istället ägnar vi nu tid åt att fundera på om vad Widding menar med ett sånt här uttalande.

Erik Kjellström, professor i klimatologi, och klimatforskaren Gustav Strandberg, på SMHI:s klimatenhet Rossby Center i Norrköping.

“Lite oklart vad hon menar. Uppvärmningen i Sverige har som sagt varit ungefär 2 grader de senaste 100 åren. Det motsägs inte av att uppvärmningen varit mindre (eller större) någon annanstans på jorden. Uppvärmningen är inte jämnt fördelad över jorden. Vissa områden värms mer andra mindre som ett resultat av olika processer. Det är däremot klart att i princip hela jorden redan blivit varmare och att alla delar av jorden kommer att bli varmare i framtiden. Det är den säkraste klimatförändringssignalen.”

Sajten Bulletins inlägg på Facebook.

Michael Tjernström, professor i meteorologi och klimatforskare vid Stockholms universitet:

– Det är ingen tvekan om att uppvärmningen av jorden är högst reell och att den beror på våra utsläpp av växthusgaser. Widding plockar igen russinen ur, men gömmer själva kakan. Fakta är att jorden värmts upp i medeltal med drygt en grad sedan slutet av 1800-talet i medeltal.

Om man bara letar efter dessa kan man alltid hitta aspekter eller områden där förändringen är mindre; uppvärmningen är ingalunda homogen. För Sverige är motsvarande uppvärmning cirka 2 grader och för södra halvklotet som helhet är den ~0.8 grader. Uppvärmningen norr om 60 grader är cirka 3 grader bara sedan slutet an 1970-talet. Uppvärmningen över land är också större än den över hav eftersom havet har så stor värmekapacitet. Den är därför större över norra halvklotet än över södra halvklotet, eftersom det mesta av landmassan ligger i norr.

Widding vidimerar – så vitt jag kan se – uppvärmningen i Sverige på två grader men förringar sedan problemet genom att fokusera på områden som inte är relevanta för Sverige. Det är samma sak som att påstå att vi inte har problem med sjukvården i Sverige därför att det finns människor som är friska.

Efterspelet

Under veckan som gått sedan riksdagsdebatten så har Elsa Widding fått mycket kritik, men också hyllats på nätet av de som håller med henne. Det har även uppmärksammats att hon har flera aktieinnehav i oljebolag.

Elsa Widding själv har publicerat flera videoklipp på sin Youtube-kanal och hänvisar liksom hon ofta gör i debatter till FN:s klimatpanel IPCC. Widding har tidigare fått kritik för missvisande påståenden om IPCC:s rapporter.

– Hon motsäger saker som är helt fastställda av IPCC. Det är viktigt att veta när man lyssnar på Elsa Widding och hennes åsikter att hon inte bygger dem på IPCC, sade författaren Maths Nilsson i en artikel i Dagens ETC i april.

Ett annat exempel är Deliang Chen, professor i fysikalisk meteorologi vid Göteborgs universitet och en av den senaste IPCC-rapportens samordnande huvudförfattare, som för två år sedan kommenterade Elsa Widdings intervju på sajten Kvartal med att han inte instämde i hennes beskrivningar av IPCC:s arbete.

Deliang Chen i Fredagsintervjun i Kvartal.

Sammantaget: Klimatforskning och IPCC:s rapporter är svårgenomträngliga, men om man – som Elsa Widding – vill hävda att de egentligen visar något annat än den allmänna uppfattningen så ligger det på henne att visa det vetenskapliga stödet för den ståndpunkten.

Det är uppenbart att de nio professorer och forskare som Källkritikbyrån talat med drar andra slutsatser än Elsa Widding av klimatforskningen – främst vad gäller hur hotande läget är.

Källkritikbyrån har sökt Elsa Widding.

Uppdatering 8 november: Elsa Widding svarade senare i flera mejl. Hon ifrågasätter kunskapsnivån på experterna i artikeln och tycker att de ska läsa hennes kommande bok. “Den kommer förhoppningsvis öka förståelsen hos många som inte är insatta i frågan.”

På frågan om varför dessa forskare kommer fram till andra slutsatser än hon tycker Widding att Källkritikbyrån borde ha hört av sig till andra forskare: “Jag köper inte att lärosäten inom relevanta områden inte delar min uppfattning.”

På frågan om hon ser något problem med att förorda oljekraftverk i riksdagen när hon själv har innehav i oljeaktier svarar Elsa Widding: “Ett av de två innehaven såldes ett par dagar efter jag anmält till Riksdagen. Min tanke med innehavet var att skapa debatt.”


Har du sett något spridas som du misstänker inte stämmer? Skicka in det till oss!