Sveriges nya politiska vilde Elsa Widding vill stanna kvar i riksdagen för att jobba med bland annat en fråga: konsekvenserna för Sveriges suveränitet av “WHO:s planer på att utöka sitt mandat”. Vi tittar närmare på påståendena som sprids om det nya pandemiavtalet.

Ett harmlöst avtal för internationellt samarbete i hälsofrågor och beredskap för framtida pandemier – eller ett hot mot vårt lands suveränitet? WHO:s förslag till nytt pandemiavtal väcker känslor och skepsis hos kritikerna – men uttalanden som exempelvis att det “tar bort i princip hela vår suveränitet i Sverige”, som Elsa Widding uttryckte i P1 morgon, stämmer inte. Vi går igenom vad det rör sig om.

Vad är det nya pandemiavtalet?

Medlemsländerna i världshälsoorganisationen WHO, där Sverige ingår, har beslutat att förhandla fram ett nytt avtal för att hantera pandemier. Skälet? Erfarenheten från covid-19 har visat att den globala beredskapen för pandemier behöver förstärkas. Arbetet som nu inletts i den mellanstatliga förhandlingsgruppen syftar till att förbereda ett nytt pandemiavtal.

Målet är att arbetet ska vara klart till 2024 års World health assembly, då alla medlemsländerna möts och kan ta ställning till förslaget. Samtidigt pågår en översyn av WHO:s internationella hälsoreglemente IHR från 2005. Arbetet med det nya pandemiavtalet är tänkt att hänga ihop med och komplettera IHR.

Kritik och konspirationsteorier

På nätet har det i flera omgångar uppstått oro över den här processen. Frågan har bland annat varit uppe i olika konspirationstroende grupper på Facebook. I februari skrev en kvinna så här:

WHO håller på att genomdriva sin vidriga agenda om att bli världens hälsovårdsdiktator. Skriver Sverige på så gäller inte våra svenska lagar. Sverige och medborgarna blir Tedros slavar (red anm: WHO:s generaldirektör Tedros Adhanom Ghebreyesus).

I Sverige har kritik lyfts av bland andra riksdagsledamoten Elsa Widding, som anser att avtalet hotar Sveriges suveränitet. Hon har även besökt en konferens i Norge för att lyssna på den schweiziska skattejuristen Philipp Kruse, som är en känd kritiker av avtalet.

I samband med den konferensen fick Widding kritik från bland annat utbildningsminister Mats Persson (L), och hoppade därefter av Sverigedemokraterna i protest, då hon upplevde att de inte stöttat henne.

Så här sa Widding i P1 morgon i Sveriges radio kort efter avhoppet:

Den största anledningen till att jag åkte till konferensen i Stavanger var för att träffa advokat Philipp Kruse från Schweiz som har gjort en djupdykning i de legala konsekvenserna av de nya “amendments”, alltså de legala förändringar som man vill genomföra inom WHO, som tar bort i princip hela vår suveränitet i Sverige.

Elsa Widding i P1 morgon 4 maj

Du kan läsa mer om turerna kring konferensen i Källkritikbyråns faktagranskning av Elsa Widdings olika utttalanden här.

Internationellt har även bland annat mångmiljardären Elon Musk varit kritisk till avtalet. Efter att ha twittrat om att inte överlämna bestämmanderätt till WHO kritiserades han av organisation för att sprida falsk information.

WHO:s generaldirektör reagerade på Elon Musks utspel, och svarade därför bland annat på Twitter att länder inte ger upp sin suveränitet till WHO i och med det nya avtalet.

– Påståendet att en uppgörelse skulle innebära att länder lämnar över makt till WHO är helt enkelt falskt. Länder kommer att bestämma vad som står i uppgörelsen, sade Tedros Adhanom Ghebreyesus på en presskonferens i Genève i mars.

Suveränitet

Det så kallade “nollutkastet”, ett steg på vägen mot ett utkast, börjar med att “[åter]bekräfta principen om konventionsstaternas suveränitet när det gäller att ta itu med folkhälsofrågor, särskilt förebyggande av pandemier, beredskap, respons och återhämtning av hälsosystem”.

Suveränitet definieras också som en av dess vägledande principer. Det är många som påpekar att WHO också drivits av den principen historiskt, eftersom arbetet kräver att medlemsländerna själva gör olika saker och bidrar med information till WHO.

I artikel 4 i utkastet står det: “Stater har, i enlighet med Förenta nationernas stadga och folkrättens principer, suverän rätt att bestämma och hantera sin strategi för folkhälsan, särskilt förebyggande av pandemier, beredskap, svar och återhämtning av hälsosystem, i enlighet med sina egna politik och lagstiftning, förutsatt att aktiviteter inom deras jurisdiktion eller kontroll inte orsakar skada för deras folk och andra länder. Suveränitet omfattar också staters rättigheter över sina biologiska resurser”.

Enligt WHO skulle varje ny förordning, om och när den godkänns av medlemsstaterna, bestämmas av den egna regeringen i “beaktande av de egna nationella lagarna och förordningarna”.

“Medlemsstaterna kommer att besluta om villkoren för avtalet, inklusive om någon av dess bestämmelser kommer att vara juridiskt bindande för medlemsstaterna enligt internationell rätt”.

Hur står det till med detta avtal? Riskerar vi att förlora vår suveränitet? Källkritikbyrån frågade Pål Wrange, professor i folkrätt vid Stockholms universitet samt föreståndare för Stockholm centre for international law and justice om detta är en befogad oro.

– Staten skriver under avtal hela tiden av olika slag. Det mesta är bilaterala avtal, alltså avtal mellan två länder. Men det handlar också om en hel del globala eller regionala konventioner som reglerar vad staten ska göra på många olika områden, till exempel inom vägtrafik, mänskliga rättigheter och miljö, säger Pål Wrange.

Inskränker avtal av denna typ vår suveränitet?

– Man kan ju kanske säga att man inskränker sin suveränitet i någon vardaglig bemärkelse varje gång man skriver på ett avtal, för att man inskränker sin handlingsfrihet, men rent juridiskt så är det faktiskt en konsekvens av suveräniteten att man har rätt att ingå avtal. Varje gång man ansluter sig till en konvention så begränsar man ju sin handlingsfrihet på ett sätt, ungefär på samma sätt som en invid begränsar sin handlingsfrihet när man skriver på ett hyresavtal eller köper en bil på avbetalning, säger Pål Wrange.

– Samtidigt är det en nödvändighet att ingå avtal för att uppnå andra saker. De flesta stater gör helt enkelt den kalkylen att de vinner på att rent juridiskt begränsa sin handlingsfrihet. Man kan också säga att stater har en naturlig benägenhet att försöka bevara så mycket handlingsfrihet som möjligt, därför ingår man inga avtal i onödan. Sedan kan man säga att det finns hos internationella organisationer ett motsatt intresse, i och med att det ligger i deras intresse att utöka sin verksamhet, så där kan det finnas intressemotsättningar mellan WHO och staterna i fråga.

Andra frågor anses kontroversiella

Enligt Pål Wrange finns det flera frågor i förslagen som kan behöva diskuteras. Det handlar bland annat om inskränkningar av patenträtten som kan anses vara kontroversiella i det nya avtalet. Även här kan det finnas vissa intressemotsättningar, enligt honom.

– Staterna har olika intressen. De som vill inskränka patenträtten är huvudsakligen fattiga stater, medan de som vill värna patenträtten är framförallt rika länder med stor läkemedelsindustri.

Och den påverkas av det här pandemiavtalet?

– Flera stater vill att man ska kunna inskränka patenträtten, men det är väldigt komplicerade saker, för det berör en massa andra avtal, till exempel världshandelsorganisationens avtal om patent, och andra så kallade immateriella rättigheter.

Ett annat mål är en mer rättvis fördelning av pandemirelaterade produkter som vacciner, behandling och diagnostik. Det föreslås därför i artikel 6 i utkastet att man skapar ett nätverk för att tillgodose ett mer “tillräckligt, rättvist, transparent, robust, smidigt, effektivt och mångsidigt globalt nätverk för försörjningskedjan och logistik.”

Skulle du se det som att det här avtalet är bindande? Avtalar vi bort vår rätt när det kommer till vaccinationsfrågor eller karantän?

– I IHR-förhandlingarna finns förslag om att man ska göra en del rekommendationer från WHO bindande, men det kommer med största säkerhet inte att accepteras. Jag har mycket svårt att se att staterna skulle acceptera det.

Förslag som förhandlas

Pål Wrange påpekar att utkastet som kritikerna har tittat på är en samling förslag från ett stort antal stater, och inte primärt förslag från WHO.

– Man kan inte heller säga att bara för att det finns ett förslag kommer det att gå igenom. Det finns en expertkommitté som generaldirektören har utsett på uppdrag av de här staterna, och den rekommenderar att man inte ska göra rekommendationerna bindande, och jag är helt övertygad om att staterna inte heller skulle acceptera det.

Har vi några andra avtal av den här digniteten, som skulle kunna styra landets handlingsfrihet i samma omfattning?

– Ja, vi har massor av avtal. Bara att vara medlem i WTO (världshandelsorganisationen) innebär en stor inskränkning i vår handlingsfrihet. Vi har olika investeringsavtal som ger utländska investerare stora rättigheter i Sverige, så det är inget konstigt i sig att man minskar sin handlingsfrihet. IHR i sin nuvarande form är egentligen ett ganska mjukt avtal, eftersom det inte finns några sätt att utkräva ansvar. Staterna bröt på ett ganska tydligt sätt mot de här reglerna om in- och utresa och handel med varor på under covid utan att det medförde några konsekvenser.

Finns det anledning att vara orolig över det här avtalet?

– Jag tycker definitivt att det är värt att diskutera avtalet, men jag skulle säga att risken för att Sverige eller andra stater skulle avtala bort väldigt mycket av sin handlingsfrihet är mycket liten. Den här avtalsrundan sattes igång av USA som kom med ett stort antal förslag. USA är ett väldigt suveränitetsvärnande land i sina internationella relationer, och de är väldigt försiktiga i att avtala bort sin suveränitet.

Utifrån den oro som finns kring de legala konsekvenserna av förändringarna, hur skulle du bemöta de farhågor som finns? Är kritikerna helt ute och cyklar, eller finns det en substans i kritiken?

– Man kan inte säga att vi avtalar bort vår suveränitet, det är väldigt överdrivet att säga det. Däremot avtalar vi bort en liten del av vår handlingsfrihet. Hur mycket det handlar om, det beror helt på hur förhandlingarna går. Stater som begränsar sin juridiska handlingsfrihet gör det vanligtvis för att de vinner något i faktisk handlingsfrihet. Covid innebar en väldig begränsning av vår faktiska handlingsfrihet, om ett starkt avtal skulle minska risken för en ny pandemi av det här slaget, kan det kanske vara värt det priset. Hur som helst tror jag inte att det finns någon större risk för att Sverige eller andra stater skulle avtala bort väsentliga beslut vad gäller vaccinering, nedstängning eller liknande. Det vill man nog behålla som suveräna beslut, men det finns ändå saker att diskutera, så det är rimligt att föra en debatt om det, men frågan är på vilken grund man ska göra det.

Internationell spridning

Påståenden om att stater ger upp suveränitet gentemot WHO har tagits upp i flera faktagranskningar under året.

– Även om USA skriver under avtalet så skulle det inte ge WHO makten att göra hälsobeslut i USA eller något annat land, sade Lawrence Gostin, en juridikprofessor vid Georgetown-universitetet och som varit inblandad i processen att ta fram utkast till avtalet, till nyhetsbyrån AP i februari.

Fakta: WHO och IHR

Världshälsoorganisationen (WHO) är ett fackorgan inom Förenta nationerna (FN) och har 194 medlemsländer. WHO arbetar med globala hälsofrågor och beskriver sin målsättning som att människor oavsett vilka de är eller var de bor ska ha så god hälsa som möjligt.

WHO:s internationella hälsoreglemente (IHR 2005) är ett avtal mellan olika länder för att hantera farliga sjukdomar som kan sprida sig över hela världen. Reglerna i avtalet handlar om hur länderna ska rapportera sjukdomsutbrott och samarbeta för att stoppa spridning av sjukdomar.

När ett land upptäcker en allvarlig sjukdom måste de snabbt meddela detta till WHO, som då kan hjälpa till genom att ge råd och koordinera insatserna för att hindra sjukdomen från att sprida sig till andra länder. Enligt reglerna måste länderna vara beredda att upptäcka, berätta om och hantera allvarliga sjukdomsutbrott och hälsorisker. Det kan både handla om sjukdomar som sprids från djur till människor och mellan människor, till exempel influensa, ebola eller covid-19.

I Sverige är det Folkhälsomyndigheten som bedömer om ett internationellt hot mot människors hälsa föreligger, och därefter i sådana fall rapporterar detta till WHO, något som ska ske inom 24 timmar.

LÄS MER:
► Elsa Widding byter fokus – sprider antivaccinpropaganda
► Widding: Ingen hemlighet att WEF har på agendan att bilda världsregering
► Här är sanningen bakom uttrycken i vaccindebatten

Har du tips på saker som du vill att vi ska skriva om så hör av dig!