Uppdatering 17 augusti 2023: Just nu sprids ett kedjebrev med en varning för terror i Täby Galleria och Mall of Scandinavia – “från frugans kusin som jobbar på SOS Alarm”. Det bygger på den oro och rädsla som det försämrade säkerhetsläget väcker.

Men varningen är falsk, enligt SOS Alarm. Precis som alla andra varningar som det här blogginlägget handlar om. Läs gärna det – det är lika aktuellt i dag som när det publicerades 2022:

Många som under fredagen befann sig i närheten av Stockholm fick oroliga SMS.

Vänner och föräldrar skickade sina nära och kära en varning som spreds, om att terrordåd planerades.

Uppgifterna kom från säker källa.

Det var emellertid varken första gången, eller på den första platsen, en sådan varning spreds.

I september 2014 var stämningen i Londonbornas SMS-trafik också ödesmättad. En varning cirkulerade, som fick människor att avstå från att använda kollektivtrafiken.

Året därpå, i förberedelserna inför Black Friday i USA, blev många amerikaner förskräckta av ett meddelande de mottog.

Tydligen planerade IS en attack mot restauranger och gallerior under shoppinghögtidsdagen.

2016 blev det Singapores tur.

Inför julhandeln skulle IS enligt uppgift slå till på välbesökta shopping- och turistgator, enligt ett meddelande som spreds på Whatsapp i december.

Den uppmärksamma läsaren har redan märkt de genomgående likheterna.

• – Att varningen kommer från en kompis kontakt, som jobbar inom ordningsmakterna.
• – Att den är specifik gällande var den förvarnade terrorattacken kan komma att äga rum, men vag gällande hur.
• – Att den hänvisar till ett redan känt men lite diffust terrorhot, och erbjuder en mer konkret version: platser att undvika, tider att akta sig.
• – Att den omgärdas av osäkerhetsmarkörer ingen bryr sig om: “kan vara rykten”, “not to alarm you”, “just a precaution”.

Allt klassiska kännetecken för ett kedjebrev.

Att den här veckans upplaga spreds i Sverige i fredags var inte konstigt. För ett par veckor sedan fick en lärare i Frankrike halsen avskuren på öppen gata för att han visat karikatyrer av profeten Mohammed för sina elever. Sedan sköts fyra ihjäl vid en synagoga i Wien.

Som ett resultat, men också enligt Sydsvenskan utifrån kunskap om specifika terrorplaner, beslutade polisen i Sverige om en så kallad nationell särskild händelse.

I Stockholm tyckte människor sig se fler polisbilar och beväpnade poliser på offentliga platser. I centrala staden skickade polisen upp övervakningsdrönare, i och för sig bara för att hålla koll på “allmänna sammankomster – med och utan tillstånd” enligt polisens presstalesperson, men det underblåste intrycket att det drog ihop sig.

När det råder hotfull stämning, men hotet inte är särskilt väl definierat, uppstår en frustrerande osäkerhet.

Man är nervös, men vet inte var, när eller för vad man ska akta sig eller sina nära och kära.

All information, även osäker sådan, blir guld värd.

Men veckans kedjebrev om kompisens pappa på underrättelsetjänsten bottnar inte i sanning. Polisen har dementerat det.

Det är lätt att vilja fördöma att det fått så stor spridning, och prata om dålig källkritik och masshysteri.

Men det är lika lätt att förstå varför det fått så stor spridning, och kanske viktigare och nyttigare. Någon, kanske anställd inom en myndighet, hör internt om den nationella särskilda händelsen och ber en anhöriga att hålla ett extra vaksamt öga i helgen.

Den anhöriga, kanske ett barn, berättar för en vän. Som SMS:ar en annan vän, fast lite förvrängt. Den vännen vidarebefordrar. Och sedan är det igång.

Så här har det gått till i årtusenden. Kedjebrev som dessa är världens äldsta nyhetsmedium.

Den amerikanska sociologen Tamotsu Shibutani kallade rykten för kollektiva försök att ge oförklarade händelser en innebörd. Om ett rykte rätar ut ett frågetecken till ett utropstecken kan det attrahera även den mest källkritiska.

Och det avslöjar därmed våra redan befintliga rädslor och kunskapsluckor. “Ryktet föregår inte en övertygelse, det är det synliga uttrycket för denna övertygelse”, som sociologen Jean-Noël Kapferer skrivit.

Det är därför egentligen inte meningsfullt att, som man ju givetvis är sugen på, spåra just det här kedjebrevets upprinnelse. Att hitta ett ryktes källa är tillfredsställande för vår vilja att peka ut enskilda skurkar, men i grund och botten bara ett sätt att skylla ifrån sig.

För det här ryktet hade inte spridits om vi som grupp inte var uppskrämda och svältfödda på information. Skyll inte på superspridare, utan på låg flockimmunitet, för att tala med coronaspråk.

Se veckans kedjebrev som en påminnelse om din egen utsatthet. Det ger dig chansen att förbereda dig bättre inför nästa gång.